Den senaste tiden har jag läst en fantastiskt spännande biografi om den brittiske statsmannen Winston Churchill, ”Winston”, skriven av Svante Nordin som är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet. Det är en riktig tegelsten till bok som jag valde framförallt för att vara absolut säker på att jag inte skulle vara utan någon bok att läsa vid en resa nyligen. Vid första anblick kan boken verka torr och trist, men Winston Churchill var i sin ungdom en man som sökte och fann äventyret och sedan fångades av politiken, vilket i boken beskrivs på ett fascinerande sätt bl.a. genom återgivande av hans tal som präglas av hans goda retoriska förmåga.
Ett av de mest berömda talen som Winston Churchill höll i det brittiska underhuset höll han den 4 juni 1940 efter att över 300 000 soldater förts över Engelska kanalen och räddats från en säker död på stränderna vid Dunkerque. Han uppmanade till motstånd mot nazisterna genom att proklamera var slagen skulle stå; ”We shall fight on the beaches, we shall fight on the landing grounds, we shall fight in the fields and in the streets, we shall fight in the hills; we shall never surrender.”
I boken beskrivs också Winston Churchills uppfattning under mellankrigstiden om hur fred skulle kunnat upprätthållas i Europa. Inte genom nedrustning i vissa länder och upprustning i andra länder, utan genom att skapa balans mellan stormakterna genom att de var jämbördiga i styrka, beroende av varandra, samarbetade i organisationer och inte kunde agera hur som helst på egen hand. Tyvärr delades Winston Churchills uppfattning inte av andra ledande politiker vid denna tidpunkt, utan istället tvingades Frankrike att nedrusta under samma tid som Tyskland tilläts upprusta intill dess att Tysklands övertag i militär styrka slutligen ledde till andra världskrigets utbrott.
Historien visar att Winston Churchill hade alldeles rätt. Rimlig balans mellan parter är bästa förutsättningen för att undvika krig. Detta gäller även de tvister om t.ex. rätt till tillkommande ersättning för utförda arbeten i en entreprenad som vi entreprenadjurister skämtsamt kallar”ÄTA-krig”.
Min förhoppning är att de reviderade standardavtalen ska leda till att ändringar av standardavtalen som medför att riskfördelningen mellan beställare och entreprenör påtagligt ändras ska undvikas. Entreprenadkontrakt där rimlig balans mellan parterna upprätthålls borgar för att avtal följs utan att tvister behöver uppstå. På så sätt undviks långdragna skyttegravskrig om tidsförlängningsfrågor, fallskärmsattacker med ÄTA-arbeten och strider på stränderna om rubbningskostnader. Jämnstarka aktörer som är beroende av varandra och lojalt samverkar för att nå gott resultat är verkligen bästa sättet att uppnå fred även inom entreprenadbranschen.
Viktoria Edelman
