Förbifart Stockholm är en trafiklösning som ska förbinda Stockholms södra delar med de norra. Totalt är sträckan på 21 km, varav 18 km meter går i tunnlar. Den längsta sammanhängande tunnelsträckan är 16,5 km, bitvis 80 meter under markytan. Detta ställer stora krav på säkerhet. Trafikverket har jobbat mycket med gestaltningen av tunneln för att skapa en stimulerande körsträcka.
– Vi har jobbat mycket med variation för att motverka monotoni. Dessutom måste det finnas en orienteringsbarhet i tunneln. Det gör att färden känns trygg, säker och behaglig, säger Mats Broman, arkitekt på Trafikverket.
På Statens Väg- och transportforskningsinstitut, VTI, i Linköping, testar man tunnlarnas säkerhet och gestaltning med hjälp av en simulator. Förra veckan stod simulator III till förfogande för pressen, som fick möjligheten att testköra Förbifart Stockholm.
– Syftet med våra simulatorer är att ge en så realistisk upplevelse som möjligt, säger Jonas Jansson , forskningschef på VTI.
Vi kliver in i en halv Saab som placerats i en rymdliknande farkost. Vår färd startar vid Kungens Kurva i södra Stockholm. På den stora ”filmduken” framför oss susar andra bilar förbi, men vi slipper mötande trafik eftersom den kör i ett separat tunnelrör.
Ljusslingor i taket tydliggör kurvor och krökar genom att de följer vägbanas form. Siffror och staplar talar om hur långt vi kört, och hur långt det är kvar. När vi befinner oss vid trafikplats Lovö, under Ekerö, blir taket grönt tak, en identitetskapande symbol för just den här avfarten.
Sträckan Lovö-Vinsta är den del som går djupast. Men trots att vi befinner oss 60-80 meter under Lambarfjärden får man en känsla av både ljus och rymd. Det känns nästan som om solens strålar letat sig ned i underjorden och strilar in genom persienner i taket. Mats Broman berättar att man placerat luftbytesstationerna, tunnelns lungor, här.
– Det kan kännas instängt, och därför gör vi både lungor och ljuslanterninor. Genom att skapa en illusion av dagsljus får bilisterna en känsla av rymd.
Plötsligt måste jag tvärnita. Vi är på väg in i baken på en stor buss, hinner inte stanna och byter därför snabbt till vänsterfilen, där en personbil kommer bakifrån och en kollision är nära. En mycket realistisk och obehaglig känsla.
Anders Lindgren, som är specialist inom Human Factors, det vill säga relationen mellan människa och teknik, berättar att påkörning bakifrån är den vanligaste typen av olyckor i tunnlar, även om det totalt sett sker mycket färre olyckor i tunnlar än på det vanliga vägnätet. Högst olyckriks är det annars precis efter infarten i tunneln. Å andra sidan sänker man hastigheten när man kör in i tunneln för att sedan gasa på.
– Det finns ett tydligt samband mellan monotoni och olyckor. Med rätt sorts skyltning, belysning och gestaltning motverkar vi monotoni, trötthet och distraktion, säger Anders Lindgren.
Vid Hjulstakorset är man uppe på land igen. Sträckan tar cirka 15 minuter. Premiärturen är avklarad. Om nio-tio år kan vi köra Förbifart Stockholm igen. På riktigt!
