På Byggföretagen jobbar man kontinuerligt med både attityder och konkreta åtgärder för att öka andelen kvinnliga medarbetare i branschen, skriver Tanja Rasmusson, näringspolitisk chef, Byggföretagen.
Vi var på hockey härförleden. Mitt lag vann, ölen var kall och klacken var magisk. Det finns något förföriskt i den där råa gemenskapen som kommer av att samlas i grupp och vilja något tillsammans.
Men min upplevelse av det där underbara gemensamma solkades av ett par överförfriskade röster som skrek – ska vi kalla det för ”mustiga invektiv”?
Ni vet vilka jag menar. Stark ilska riktades mot motståndarlaget och domarna om vartannat. Vartenda ord, varenda mening, härrörde från kvinnan. Kvinnors könsdelar och kvinnors sexuella vandel. Inget av dem särskilt fördelaktigt. För att uttrycka det milt.
Sedan har vi det motsatta beteendet – förment vänligt men lika oönskat. Att bli tvångskramad när man sträcker fram handen för att hälsa. Att bli kallad för snuttifierande diminutiv i professionella sammanhang.
Det känns oerhört gammalmodigt och passé att uppröras över detta år 2025. Men tyvärr måste man det.
Varje litet ynka framsteg för kvinnor i mansdominerade branscher måste ständigt försvaras. Det är som med demokrati och mänskliga rättigheter – de behöver återvinnas och befästas dagligen, för de är inte självklara ens i de mest liberala sammanhang. Fernissan är tunn och mänskligheten verkar återfalla till apstadiet i trängda situationer.
Byggbranschen är tyvärr en av många sektorer där det fortfarande finns sexism och trakasserier, vilket kan hindra en bredare rekryteringsbas och fler kvinnliga medarbetare.
Att beklaga sig över problemet är både deppigt och okonstruktivt. Så vad gör vi åt det?
Det saknas inte expertis, forskning och goda exempel. Akademiker och offentliga utredare har belyst ojämställdheten i branschen och kommit med förslag och riktlinjer. Fack och arbetsgivare lyfter frågan. Flera av Byggföretagens medlemmar arbetar aktivt med en jämnare könsfördelning genom mentorsprogram.
Men arbetet mot dåliga attityder måste också levas i vardagen. Ledare på varje företag eller organisation måste visa vägen. Och ledare är fler än bara de i beslutsfattande position: En ledare har mer inflytande i en grupp än övriga medlemmar i gruppen och har som uppgift att understödja arbetet för att kunna prestera tillsammans.
Informellt ledarskap är lika viktigt som formellt. Är du en person med inflytande i din grupp kan du göra mycket för att förändra attityder, oavsett om du är kvinna eller man.
På Byggföretagen jobbar vi kontinuerligt med både attityder och konkreta åtgärder för att öka andelen kvinnliga medarbetare i branschen, på alla nivåer. Varje region har ett kvinnligt nätverk, med en bransch- och föreningsansvarig som stöttar. Vi har en nationell samordnare för de regionala nätverken, som bidrar med råd och stöd och ser till så att verksamheten är likvärdig över landet. I nätverken får yrkesverksamma kvinnor utbyta erfarenheter och diskutera branschfrågor.
Vad kan du som man och medarbetare göra då? Det viktigaste är att inte särbehandla kvinnor – inte ens av välvilja. Jag minns när jag var halv-ung på mitt första jobb och höll upp dörren åt en äldre man. Han blev nästan upprörd för det skulle vara tvärtom. Men varför då? Artighet måste väl vara könsneutralt?
Jag tror att kvinnor generellt vill bli sedda som människor, inte som en representant för sitt kön. Att få vara en i gänget – bedömd efter kompetens och förmåga. Ibland behövs särlösningar för att skapa en god arbetsmiljö, såsom anpassade byggbodar eller utrustning anpassad för kvinnokroppen.
Oftast klarar vi det som män klarar, på en modern arbetsplats i en modern sektor. Det vi däremot vill slippa är att höra könsord eller andra tillmälen som förminskar kvinnor och befäster fördomar. Och här behöver vi alla säga ifrån när det händer, markera att det inte är acceptabelt.
Om jag sade ifrån till den vrålande mannen på läktaren? Nej. Det behövdes inte. Det gjorde hans killkompis.
/Tanja Rasmusson, näringspolitisk chef på Byggföretagen
