Lennart Weiss, Veidekke, om den nordiska arbetsmarknadsmodellen och om att det råder ”en djup avgrund mellan parterna”.
Den som följer samhällsdebatten över längre tid noterar att politiker och intresseorganisationer må vara oense om mycket. En sak står dock över allt ifrågasättande; värnet av den nordiska arbetsmarknadsmodellen. Den är grundad i en nordisk tradition av samförstånd, kollektivavtal och starka fackliga rättigheter. Grundpelaren handlar om att parterna på arbetsmarknaden, utan statlig inblandning, förhandlar och reglerar frågor som löner, anställningsvillkor och andra arbetsförhållanden genom kollektivavtal.
Staten fungerar som en garant för detta system genom att tillhandahålla en rättslig ram, så kallad ”partsautonomi”, men ingriper inte direkt i förhandlingarna. Det är parternas ansvar att via kollektivavtal reglera villkoren på arbetsmarknaden och via ”övervakning och kontroll” säkerställa att ingångna avtal också respekteras. Andra bärande principer handlar om förhandlingsfrihet, arbetsfred och konfliktlösning, flexibilitet och hög organisationsgrad. Inte sällan tillskrivs modellen att den bidragit till att skapa en stabil arbetsmarknad och en atmosfär av grundläggande samförstånd där konflikter biläggs i samtal och respekt, istället för tärande konflikter.
Förhållandet mellan Industriförbundet och Metall framhålls gärna som förebild när det gäller lösningsorientering och respekt för gemensamma intressen. Jag hör dock sällan någon framhålla förhållandet på byggmarknaden som ett föredöme. I varje fall inte i Sverige. Och här är just skillnaden mellan de nordiska länderna intressant, både principiellt och kulturellt. För oss som arbetar inom Veidekke, ett skandinaviskt företag, blir det naturligt att jämföra skillnader och likheter. Vid en sådan jämförelse, och en smula förenklat, kan man säga att Norge tillämpar en mer centraliserad lönebildning och Danmark en mer decentraliserad med ”flexicurity-modellen” som en grundbult. Sverige ligger mitt emellan med en högre grad av decentralisering men med mindre statlig inblandning.
Principiellt och kulturellt kan man säga att Sverige valt en väg där ett större mått av ansvar lagts på parterna. Men med ansvar följer som sagt också ”ansvar”. Det ligger så att säga i sakens natur att parterna odlar en kultur av samförstånd och samverkan. Och här kommer vi till pudelns kärna. I varje fall när vi talar om byggmarknaden. I Norge och Danmark är denna kultur av samförstånd djupt förankrad. I Sverige är det uppenbart för alla att det råder en djup avgrund mellan parterna, som snarast kan beskrivas som fientlig och präglad av djup misstro.
Ett uttryck för saken är att konflikter i allt större utsträckning avgörs i centrala förhandlingar, om till exempel anlitande av underentreprenörer (bilaga D), trots att tanken är att frågorna ska lösas lokalt och att allt fler förhandlingar slutförs mellan jurister istället för ombudsmän och förtroendevalda. Min personliga spaning är att rådande tillstånd är ett resultat av djup misstro och djupt inrotade konflikter på individnivå. Man litar inte på varandra. Man gillar helt enkelt inte varandra. För oss som arbetar på Veidekke kunde kontrasten knappast bli större, där vi har ett nära samarbete på företagsnivå och en stark samsyn kring lönsamhetsmål, medbestämmande och seriositet.
Som bekant är det aldrig ens fel när två träter. Som bekant förutsätter pardans också att båda är musikaliska och kan ta stegen i takt. Och skulle det inte fungera kanske man ibland får byta partner. Utifrån är det svårt att veta vad som är rätt recept. Jag konstaterar dock en sak. Just nu pågår ett skifte av ledande personer inom Byggnads som potentiellt kan möjliggöra en förändring. Hur analyseras den saken inom Byggföretagen? Jag har ingen aning men jag hoppas att ledande personer, inte minst styrelsen, inser att detta kan vara en chans till en nystart. Som ligger i hela branschens intresse.
/Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke
