Jag genomförde nyligen en ganska omfattande renovering hemma och som entreprenadjurist var det såklart viktigt för mig att vi hade ett bra avtal att utgå från. En del arbeten var svåra att bestämma omfattningen av varför vi hade ett fast pris för vissa arbeten och löpande räkning för bl.a. VS- och elarbeten. Dessa arbeten utfördes också av en underentreprenör till vår entreprenör. När så räkningen kom med bifogat underlag från underentreprenören noterade jag att det i timmarna från underentreprenör fanns upptaget arbeten som omfattades av det fasta priset. Jag kontaktade därför entreprenören för att diskutera fakturan.
Det fanns dock en enkel förklaring, som om den lämnats omedelbart hade besparat både mig och entreprenören från irritation och viss oro. Underentreprenören hade nämligen fakturerat min entreprenör betydligt mer än vad som förts vidare mot mig, dvs. de arbeten som redan ersatts inom ramen för det fasta priset hade entreprenören dragit bort från de löpande kostnaderna. Källan till min irritation visade sig alltså bero på bristande kommunikation och visade sig vara helt onödig. Hade entreprenören istället kommunicerat detta till mig i samband med fakturering hade entreprenören fått betalt i rätt tid och en helnöjd kund.
Detta fick mig att fundera över varför det verkar vara så svårt att kommunicera? Just bristen på kommunikation är återkommande i mitt arbete både inom processer för offentlig upphandling och inom entreprenadjuridiken.
Inom processer för offentlig upphandling ser vi ofta att en mer öppen och rak dialog skulle gynna både den upphandlande myndigheten och anbudsgivarna. Enligt bestämmelserna i LOU är den upphandlande myndigheten skyldig att behandla alla anbudsgivare lika och det råder också absolut sekretess avseende innehållet i- och uppgifter om anbuden fram till dess att tilldelningsbeslut meddelats. Det finns trots detta allt som oftast ett relativt stort utrymme för dialog både före och efter det att tilldelningsbeslut meddelats. En bättre dialog skulle också kunna leda till att en del överprövningar kan undvikas. Den upphandlande myndigheten har nämligen möjlighet att förlänga avtalsspärren för att undersöka om en framförd invändning mot upphandlingen är korrekt och om så är fallet möjlighet att rätta en felaktig tilldelning. I debatten om antalet överprövningar hörs ofta att majoriteten av överprövningarna avslås, vilket är korrekt. Man ska dock inte glömma att ca en tredjedel av de ansökningar om överprövningar som prövas i sak faktiskt leder till ändring. Med en rak och tydlig kommunikation mellan anbudsgivare och upphandlande myndighet tror jag att det skulle vara möjligt att minska antalet överprövningsärenden i domstol.
Inom entreprenadrätten finns i standardavtalen uttryckligen regler om när och hur parterna ska kommunicera med varandra. Trots att avtalen innehåller regler om hur kommunikation ska ske samt bestämmelser som innebär att en entreprenör som inte har kommunicerat på rätt sätt kan sakna rätt till ersättning är det ändå vanligt att det brister just i denna del under entreprenadtiden.
Varför är det då så svårt att kommunicera? Ja, hade jag svaret på denna ”million dollar question” vore jag nog rik. Mitt enkla tips är dock att man ska kommunicera mera. Hur man praktisk går till väga måste såklart anpassas till varje enskilt projekt men en bra utgångspunkt kan vara att använda mallar framtagna för de olika situationer där standardavtalen föreskriver att kommunikation ska ske.
Maja Rothpfeffer, advokat
AG Advokat.
