Inte sedan 80-talet har det byggts en ny kärnteknisk anläggning i Sverige. Men nu ligger bygget av Clink i startgroparna, i väntan på att tillståndsansökan ska godkännas. Där ska allt använt kärnbränsle kapslas in innan de skickas till slutförvaring i många tusen år. – Den här är den första anläggningen av i sitt slag i världen och förmodligen kommer den bli den enda i sitt slag, säger Håkan Talts, Programledare Clink.
När man närmar sig Simpevarp några mil norr om Oskarshamn reser sig tre kärnreaktorer som mäktiga kolosser bland martallarna i det bergiga kustlandskapet. Den första reaktorn togs i kommersiell drift 1972 och var då Europas största kärnkraftverk. Idag är det bara den tredje reaktorn OKG 3 som fortfarande är i drift.
Hur länge den kommer fortsätta att vara i drift är inte helt klart men enligt den senaste energiöverenskommelsen ska all elproduktion vara förnybar 2040. Det är ett mål men det innebär inte ett definitivt stopp för kärnkraften. Men det radioaktiva avfallet måste vad som än händer med kärnkraften förvaras på ett säkert sätt de kommande 100 000 åren. Ett led i den hanteringen är den nya anläggningen Clink som ska byggas för inkapsling av det använda kärnbränslet. Den kommer uppföras i anslutning till dagens mellanlagring av uttjänt kärnbränsle som ligger på samma område som kärnkraftverket i Simpevarp.
– Vår verksamhet är starkt beroende av politiska beslut. Det är möjligt att förutsättningarna kommer förändras för kärnkraften men vi måste ta hand om avfallet. Vi jobbar efter de politiska besluten som är aktuella idag, säger Håkan Talts.
Driften av de svenska kärnkraftverken har under 50 års tid gett upphov till använt kärnbränsle. För närvarande mellanlagras det i vattenfyllda bassänger i väntan på deponering i ett slutförvar. Bränslet lagras i minst 30 år för att det mesta av radioaktiviteten ska klinga av inför slutförvaringen. Då blir det också lättare att hantera vid deponeringen.
Idag innehåller mellanlagringen cirka 6700 ton använt kärnbränsle och varje år tillkommer ungefär 200 ton. När alla de ursprungliga tolv reaktorerna tagits ur drift kommer de ha gett upphov till cirka 12 000 ton radioaktivt avfall som måste tas om hand.
När vi besöker anläggningen för mellanlagringen får vi följa med ner i det småländska urberget. Det känns lite märklig att beskåda de stora bassängerna som skyddar från det radioaktiva avfallet. Vattnet är klarblått och åtta meter ner under ytan anar man konturerna av kassetterna som rymmer de uttjänta kärnbränslestavarna. Det är tyst och stilla och nästan andäktigt i bergrummet. Om vattnet skulle sjunka undan skulle det vara direkt livsfarligt att vistas i närheten av bassängerna. Det krävs ett mer hållbart alternativ för att hantera den framtida lagringen.
– Vi kan idag förvara allt använt kärnbränsle från den svenska kärnkraften här i mellanlagringen. Men det är bara en tillfällig lösning i väntan på färdigställan av slutförvaret som kommer byggas i Forsmark, säger Håkan Talts.
Just nu är man mitt uppe i systemprojekteringsfasen för anläggningen Clink och man jobbar med tre stora huvudaktörer. Det är Vattenfall som bidrar i arbetet med säkerhetsredovisningen, Sweco som tar fram underlag till byggnaderna och säkerhetssystemen och, Bilfinger Noell GmbH som står för själva inkapslingsprocessen.
– Det finns inte så många aktörer i världen idag som jobbar med kärntekniska anläggningar. Vi måste jobba med de företag som har rätt kompetens för att klara av uppgiften, säger han.
I senare skede kommer det behövas ett stort antal underleverantörer. Inte minst när det gäller betongarbetena. Att bygga en kärnteknisk anläggning ställer unika krav på både på utformningen och den fysiska säkerheten. De ska klara allt från jordbävning, snöstormar och översvämningar men också stoppa yttre hot som kan riktas mot projektet under byggprocessen. Säkerheten ställer krav på skalskyddet och kontrollen av människor och material i anslutning till projektet.
– Det kommer att handla om ett stort antal underleverantörer, som behöver ha tillgång till området. Vi måste veta vilka som släpps in på bygget och även kontrollera allt material. Vid tidigare liknande projekt har det hänt att betongen fått kasseras eftersom kontrollerna dragit ut på tiden, säger Håkan Talts.
De vädermässiga utmaningarna avvärjer man bland annat med rejäla väggar av betong som beräknas bli upp till en meter tjocka. Betongen fungerar också som strålskydd och hindrar att radioaktiviteten kan spridas i omgivningarna.
Byggstarten för den nya anläggningen Clink är beräknad till någon gång i mitten på 2020-talet, när SKB fått de tillstånd som behövs. Anläggningen kommer att ha en produktionstakt på 150 kapslar per år. Totalt kommer man ta fram 6000 kapslar som ska skickas till slutförvaret som ska byggas i urberget i Forsmark. Hela processen med att ta hand om det uttjänta kärnbränslet beräknas pågå under 45 år. Efter det ska bergrummet förseglas. Efter 1000 år är det mesta av radioaktiviteten borta men bränslet fortsätter att vara farligt. Det tar cirka 100 000 år innan farligheten är nere i samma nivåer som i den mängd uranmalm som bränslet en gång tillverkades av. Slutförvaret ska klara att förvara kopparkapslarna med det uttjänta kärnbränslet i en miljon år in i framtiden. Ett svindlande perspektiv.
Av: Samuel Karlsson
Fakta om Clink
