För att hålla hjärnan i trim under föräldraledigheten arbetade jag extra som föredragande i Allmänna reklamationsnämnden (ARN) som avgör ärenden där konsumenter är i tvist med företag. Ersättningsnivån för föredragande lämnade en del att önska men sammanträdena var trevliga och lärorika. I ett av ärendena kom jag i kontakt med en lag som jag inte ägnat en tanke sedan termin två på juristprogrammet många år tidigare, lag (2005:59) om distansavtal och avtal utanför affärslokaler (distansavtalslagen).
Distansavtalslagen bygger på ett EU-direktiv och genomför i svensk rätt EU:s regler till skydd för konsumenter i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler. Lagen är tillämplig på entreprenader där entreprenören på sedvanligt sätt åker hem till konsumenten för att på plats diskutera uppdraget varpå parterna träffar ett avtal om utförande av en entreprenad. Att distansavtalslagen är tillämplig i dessa fall känner många entreprenörer inte till, vilket kan få stora ekonomiska konsekvenser för dem.
Distansavtalslagen är tvingande till konsumentens fördel. Centrala delar av konsumentskyddet i lagen är näringsidkarens informationsskyldighet och konsumentens ångerrätt. Näringsidkaren är skyldig att informera konsumenten om och under vilka förutsättningar det finns en ångerrätt. Konsumenten har rätt att frånträda ett avtal om en tjänst, till exempel en entreprenad genom att meddela näringsidkaren detta inom 14 dagar från den dag som avtalet ingås (ångerfrist). Ångerfristen börjar dock inte löpa förrän konsumenten har fått informationen om ångerrätten. Rätten att ångra sig upphör dock alltid senast ett år efter att ångerfristen skulle ha löpt ut om informationen hade lämnats på i lagen föreskrivet sätt.
Från ångerrätten undantas bland annat varor som tillverkats enligt konsumentens anvisningar, såsom exempelvis måttbeställda fönster. Ångerrätten gäller inte heller för avtal om en tjänst som har fullgjorts, om konsumenten uttryckligen har samtyckt till att tjänsten börjar utföras och godtagit att det inte finns någon ångerrätt när tjänsten har fullgjorts.
En entreprenör som förbiser att lämna information om ångerrätten eller som utan uttryckligt samtycke från konsumenten påbörjar entreprenadarbetena innan ångerfristen löpt ut riskerar att inte få betalt. Det har hänt fler än en gång att konsumenten, efter att arbetet är utfört, förklarar att han eller hon ångrar sig. Om konsumenten redan erlagt betalning ska pengarna i så fall återbetalas till konsumenten, i annat fall kan entreprenören inte kräva ersättning av konsumenten för tjänsten.
För egen del finner jag lagstiftningen en smula absurd. Det är en sak att som konsument ha möjlighet att ångra köp av exempelvis heminredning som beställts på internet och som visar sig inte passa när varan levereras. En helt annan sak att ha möjlighet att ångra balkonginglasningen, fönsterbytet eller omläggning av taket upp till ett år efter att arbetena har utförts för att näringsidkaren glömt att informera om ångerrätten. Till dess lagstiftaren tar sitt förnuft till fånga och utesluter entreprenader från distansavtalslagens tillämpningsområde gör man som entreprenör dock klokast i att enligt konstens alla regler informera konsumenten om ångerrätten och att inte – utan skriftligt samtycke – påbörja några arbeten innan ångerfristen löpt ut. Det som för konsumenten blir en ”gratisrenovering” kan för entreprenören annars bli en dyr läxa.
Text: Naalamiley Gångare Grede, biträdande jurist på AG Advokat
