Många av husen i miljonprogrammet är i stort behov av renovering och dessutom behöver de anpassas till dagens behov.
En lösning kan vara att slå ihop mindre lägenheter till en större.
På SABO: s forskarfrukost pratade Erik Stenberg, arkitekt och forskare på KTH Arkitekturskolan, om just detta.
Han har under många år arbetat med och forskat om miljonprogrammen. Har själv bott i Tensta där han var med och byggde om och anpassade sju av Tenstas 5 600 lägenheter till dagens behov.
– Jag vill visa på de möjligheter som finns i miljonprogrammen, säger Erik Stenberg.
Under efterkrigsåren och fram till cirka 1975 byggdes det som i dag är ungefär en fjärdedel av Sveriges bostadsbestånd.
– Det var en medveten samhällelig insats med insatser på alla nivåer. Miljonprogrammen byggdes inte över en natt och i dagens bostadsbrist kan man tänka att den långa vägen för att öka bostadsbyggandet har bara börjat.
Lägenheterna i miljonprogrammen var välplanerade och hög hade standard, med dåtidens normer.
– Det var en tid av industriellt byggande. Det byggdes i hög fart, men antalet byggare var inte fler. Snickarna fungerade nu som montörer och det var en extremt rationaliserad byggprocess, säger Erik Stenberg.
Tillsammans med studenter har han gett ut en katalog över några av miljonprogrammens byggsystem, Structural Systems of The Million Program Era.”
Men att hitta ritningar och annat material var inte lätt.
– Det finns väldigt lite om byggsystemen i Arkitekturmuseets, nuvarande Arkitektur- och designcentrum, samlingar. Vi vet inte varför men jag tror att det han bero på att man skämdes lite att man var med och byggde det som sen fick ett ganska dåligt rykte, man ville helt enkelt inte visa att man var med och byggde. Det kan också bero på att man inte använde ritningar i vanlig mening, utan beskrivningar och diagram, att det var flera personer som gjorde ritningen tillsammans och att de som gjorde ritningarna inte var arkitekter, utan byggare.
I dag diskuteras ofta utvecklingen av miljonprogrammen, och Erik Stenberg menar att det finns många krafter som parallellt påverkar: det sociala (frågan om integration och segregation), tekniskt (husen är uttjänta), hållbarhetsfrågor och kulturhistoriska värden.
Det gör att det inte finns en enda helhetslösning.
I huset i Tensta där han bodde användes ett byggsystem från Ohlsson och Skarne kallat System 66. Det har flyttbara innerväggar och är därför väldigt flexibelt.
– Tanken var från början att huset skulle stå i många år, men att väggarna kunde flyttas och anpassas efter nya behov.
Och det var precis vad som gjordes där. Mindre lägenheter slogs ihop och bildade större.
De hyrdes ut direkt.
– Alla hyresgäster är olika med olika behov och miljonprogrammen möter inte efterfrågan på större lägenheter.
Erik Stenberg står även bakom Tensta Bomässa 2006 och KTH i Tensta, ett arbete med att motverka KTH: s sociala snedrekrytering.
