Rwanda reser sig efter folkmordet

Som på en given signal tystnar radion och bullret. Arbetsplatsen försätts i ett plötsligt och oväntat lugn.

Ut från en underjordisk koloss av stål och cement kommer rwandiska byggarbetare, hand i hand och med leenden på läpparna.

Klockan är tolv – det är dags för lunch.

Bakom ett blått anspråkslöst stängsel på paradgatan Boulevard de L’Umunga i Rwandas huvudstad Kigali döljer sig ett av Östafrikas största pågående byggprojekt. Jan Seemann, projektchef på tyska konsult- och arkitektföretaget Spacial Solutions, som ritat centret och leder arbetet, ser ut över arbetsplatsen från sin barack.

– Jag är väldigt glad över att få vara här och bidra till det nya Rwanda, säger han.

Arenan, som ska ge plats för såväl konserter som sportevenemang, rymmer 2 500 personer. Intill byggs ett it-center samt ett hotell.

Arkitekterna har låtit sig inspireras av lokal kultur. Den kupolformade arenan symboliserar en afrikansk hydda och it-centrets fasad ska föra tankarna till de flätade korgar som är typiska för regionen.

Förhoppningarna på bygget är höga – inte minst från regeringshåll.

– När människor tänker på Rwanda tänker de folkmord. President Kagame hade en vision om att uppföra en byggnad som skulle föra samman rwandier och fungera som en ny, positiv symbol för landet, som Golden Gate Bridge för San Francisco eller Burj Al Arab för Dubai. Utifrån den idén föddes Kigali Convention Center, berättar Jan Seemann.

Även miljöambitionerna för projektet är höga.

– Det stora problemet i Rwanda är elförsörjning. Det är strömavbrott med jämna mellanrum så därför har vi byggt dieselgeneratorer. Dessa generatorer kommer också att användas för att omvandla naturgas från sjön Kivu till energi.

Överskottsvärmen från generatorerna kommer att tas tillvara för att värma upp och kyla ner byggnaderna.

– Det här är det första storskaliga projektet i regionen som har den här typen av miljövänliga lösningar, säger Jan Seemann.

Kigali Convention Center är bara ett i raden av projekt som pågår i huvudstaden just nu. Överallt syns tecken på framtidstro – i bjärt kontrast till situationen i landet 1994 då Rwanda låg i ruiner efter ett långt och blodigt inbördeskrig.

I kulmen av stridigheterna mördades en miljon människor i vad som senare skulle beskrivas som ett av de mest metodiska folkmorden i modern tid.

Ekonomin var totalt förstörd.

Påminnelser om folkmordet är fortfarande tydligt närvarande i rwandiernas vardag. Ett exempel är de orangeklädda fångar som syns arbeta i sluttningar och på fält. Mot ett erkännande kan brottslingar som gjort sig skyldiga till mindre allvarliga handlingar i stället för fängelse dömas till arbetstjänst.

Försoning och återuppbyggnad har varit regeringens stora fokus efter kriget. Radikala ekonomiska och politiska reformer har genomförts för att locka utländska investerare.

Och det har gett resultat.

Landets bruttonationalprodukt har ökat stadigt sedan början av 2000-talet. Enligt Världsbanken är Rwanda ett av de företagsvänligaste länderna i Afrika.

Även korruptionen är låg, lägre än flera europeiska länder enligt Transparency Internationals index.

– Sedan 1994 har det skett en enorm återuppbyggnadsprocess i Kigali, konstaterar Jan Seemann.

Men det är inte enbart en framgångssaga. Staten har fått utstå kritik för att vara repressiv, bland annat genom fängslanden av regeringskritiska journalister och oppositionspolitiker.

Även den internationella närvaron har flera sidor.

Patrick är en av få rwandiska ingenjörer som jobbar med storskaliga projekt i landet. Han är utbildad i England och jobbar nu med Kigali Convention Center för Spacial Solutions. Han tycker att det är tråkigt att bara se utländska aktörer på marknaden.

– Det är inte särskilt bra för landet eftersom de utländska bolagen tar med sig både arbetskraft och material. Samtidigt finns det i dag inga byggföretag i Rwanda som har kapaciteten att genomföra ett storskaligt bygge som det här, säger han.

Precis som vid de flesta byggprojekt i Rwanda samarbetar personal från en brokig skara länder vid bygget av Kigali Convention Center.

Det har lett till flera dilemman för den europeiska ledningen.

– En stor utmaning är de kulturella skillnaderna. Jag har svårt att förstå de kinesiska byggarnas bristande respekt för människoliv. Vi kämpar dagligen för att få dem att hålla säkerhetsstandarden – som de själva satt upp, säger Jan Seemann.

Kvaliteten är en annan fråga där projektledning och entreprenör har olika uppfattningar.

– Vi jobbar hårt för att hålla den femstjärniga standard vi vill ha. Den kinesiska entreprenören vill använda material som de känner igen, vilket är förståeligt, men det kan vara svårt att hitta produkter med motsvarande standard som i Europa, de kan se likadana ut men fungera annorlunda.

Att frakta byggmaterial från Kina kräver också en tålmodig byggledning – då leveranstiden är minst tre månader. Tillsammans med finansieringsproblem för staten har det lett till att arenakomplexet blivit försenat – med över ett år.

På frågan när centret kommer att stå klart svarar Jan Seemann.

– Det är 64-miljoner dollarfrågan. Det är en besvikelse att vi inte blivit färdiga tidigare, men vi försöker göra klart så fort som möjligt. Om jag säger inom 18 månader så tror jag att vi kommer att klara det.

Trots utmaningarna skulle han inte vilja byta jobb.

– Det kommer att vara en stor dag för staden när centret invigs och vi vill vara där vid öppningsceremonin när banden klipps.

Patrik Ekström
Marie Bergström
[email protected]

I en serie i tre delar undersöker Byggvärlden byggandet i Östafrika. Det här är del 2.