Platschefens tuffaste <br/> kamp – mot cancern

Jan Wiborg förflyttar sig med hjälp av kryckor. Högra byxbenet är ihopsnurrat.

– Jag viker upp byxbenet och stoppar in det här och använder som rumpa, säger han och klappar på stussen.

2005 upptäcktes att Jan Wiborg hade två stora tumörer av cancertypen Ewings sarkom. Den ena satt i högra låret och mätte 15 centimeter, den andra satt i bäckenet och var stor som en knytnäve.

Han har detaljerade minnen av de första röntgenundersökningarna och cancerbeskedet. Men när han fick reda på att det var Ewings sarkom, som enligt läkaren var ”jätteallvarligt”, blir minnena suddiga.

– Därifrån är det som en dimma. Jag tänkte på barnen och anhöriga. Och om man skulle dö innan man är 45, berättar han.

Han genomgick flera jobbiga behandlingar; cellgifter, benmärgstransplantation och strålning.

– Första cellgiftskuren var inte kul. Men efter den bestämde jag mig att det här ska jag klara. Jag vill leva, berättar Jan Wiborg.

Under behandlingen har han flera gånger mått väldigt dåligt.

– Jag har haft biverkningar som var så illa att jag inte ens klarade toaletten själv.

Tumörerna opererades bort i januari 2006, men ganska snart fick han veta att det fanns tumörceller kvar i låret. Hans läkare rekommenderade att han skulle ta bort benet. Jan Wiborg bestämde sig direkt och fick en tid för amputation bara fem dagar senare.

– Jag hade nog tänkt ett par månader innan på amputation och förberett mig. Och jag hade problem med högerbenet efter operationen, det slängde nästan som en protes, jag var tvungen att lyfta det med händerna.

När han berättade för sin fru att han måste amputeras började hon gråta. När de berättade för barnen sa sonen ”Du lever ju i alla fall.”

– Brr, jag blir berörd fortfarande när jag tänker på det, säger Jan Wiborg och ryser.

Vid amputationen togs högerbenet och en del av bäckenet bort.

– Första gången jag stod på toaletten och kissade tänkte jag ”Hur fan ser du ut Janne.”

Efter amputationen låg han på Röda korsets sjukhus för rehabilitering.

– Jag låg på tredje våningen och tittade på fönstret. Då tänkte jag att tar jag mig dit så hoppar jag, berättar han.

Men som den tjurige dalmas han är bet han ihop, satte upp rehabiliteringsmål och tränade tills han hade nått dem. Hans ”jävlar anamma” tror han är den viktigaste förklaringen till att han har kunnat besegra cancern.

– Mediciner har naturligtvis hjälpt, men 75 procent är mitt jävlar anamma och min livsglädje, säger han.

Sedan september 2006 arbetar Jan Wiborg heltid igen. Just nu är han platschef på ett bostadsbygge i 100-miljonersklassen på Kungsholmen. Han är inte ute på byggarbetsplatsen så mycket som han skulle vilja, men det säger han beror på plikterna vid datorn, inte på hans fysiska tillstånd.

– Jag kan göra allt jag gjorde förut, utom att bära, men det tar längre tid. Vi har ett lantställe till exempel där jag bygger det mesta själv, säger han.

Men när han hoppar runt för mycket får han svår smärta, så kallade fantomsmärtor, i högerfoten som har amputerats.

– Det känns som om man sätter foten i ett skruvstäd och drar åt.

I dagsläget mår Jan Wiborg förhållandevis bra. Men han har fått problem med den ena njuren och högt blodtryck. Och han är ganska trött på kvällarna efter jobbet.

– Jag är lycklig och glad att jag har klarat det. Och jag har fått många nya vänner i läkare och sjukhuspersonal. Det finns något gott i alla onda ting.

Men han saknar förmågan att bara kunna resa på sig och dra iväg någonstans. Och han saknar att springa.

– Jag älskar att löpträna. Jag saknar det när jag ser folk vara ute och springa.

Kampen mot cancern har förändrat Jan Wiborg.

– Jag hade ganska hetsigt humör förut, jag tror att jag har blivit lugnare nu. Jag är glad varje dag jag kan gå till jobbet. Skitsaker är inget att hetsa upp sig för. Och jag planerar inte så långt i förväg, jag lever här och nu.