När jag tog min civilingenjörexamen från Chalmers runt 2010 var trenden på allas läppar bygglogistik. Då, precis som nu, fanns det en grupp människor bestående av kompetenser från flera olika organisationer som var fast övertygade om att just logistik var lösningen på byggbranschens alla utmaningar.
Något år senare började BIM slå igenom på allvar. Ni minns säkert diskussionerna om den ”digitala tvillingen”, den metod som genast utsågs till universallösningen som vår bransch behövde för att lösa upp alla dess stela muskelknutor. Återigen fanns där en grupp med en ihärdig tro på att just detta var oljan som skulle få maskineriet att gå felfritt.
Digitaliseringen av byggbranschen har givetvis inte varit något undantag när det kommer till hängivna förespråkare. Det har sedan länge funnits starka krafter som menar att obrutna informationsflöden, smarta etiketter och digitala hjälpmedel är vägen framåt. Själv har jag länge och väl proklamerat att Lean Construction är en del av branschens måsten för att ta klivet till den framgångsindustri som den borde vara.
Teorierna kring vad byggbranschen behöver för att lägga i nästa växel har med andra ord varit många genom åren.
Även om sommarsemestern alltid har en tendens att kännas lite för kort så har den i år gett mig tillfälle att fundera länge och väl på samhällsbyggnadsutveckling. Ibland undrar jag om det inte är så att branschen som helhet under många årtionden har fungerat som ett företag; ett företag som gärna vill förändra sin verksamhet men som otåligt testar det mesta ”lite grann”, i stället för att fokusera helhjärtat på några få utvalda fokusområden.
Det här är egentligen inte så konstigt. Jag förstår till fullo de enorma svårigheter som finns i att sortera bland nya trender, teorier och koncept, speciellt när det finns så många bra initiativ. Ingen kan egentligen argumentera för att bygglogistik, BIM eller digitalisering inte skapar något värde inom samhällsbyggnad (jag har till exempel själv förespråkat digitalisering i just den här tidningen).
Samtidigt vet vi alla att förändring kräver tid. Inte bara i form av tålamod, utan även i faktisk tid så att man kan mäta resultat och skapa en utveckling bortom buzzwords och trevliga siffror i kvartalsrapporter. Jag tror dessutom att en stor anledning till att egentligen inga av ovanstående riktningar fått det där stora genomslaget i mångt och mycket är en kulturell fråga. Branschen kännetecknas av stark decentralisering, där mycket av genomförandet drivs lokalt, samt att varje projekt har svårt att bära utvecklingskostnader och i vissa fall saknas uthållighet och tydlighet från företagsledningar att subventionera långsiktiga innovationssatsningar.
Den här typen av splittrad maktfördelning och avsaknad på långsiktighet hindrar utvecklingen, oavsett vilket område vi väljer att fokusera på. Kan det vara så att vi egentligen behöver bli bättre på att toppstyra, trots att nästan alla pratar om en bottom-up-approach som vägen att gå? Eller är det möjligtvis där bottom-up möter top-down som magin händer? Om du som läser det här har en kreativ ådra får du gärna höra av dig med ett slagkraftigt namn på den här slags mittenteorin. Vem vet, kanske blir den utsedd till byggbranschens nästa universallösning – bara vi lyckas hitta ett tillräckligt spännande namn på den.
Jimmy Dahlström
Chef Projekt på Den Temporära fabriken, ett affärsområde inom Ramirent, samt ordförande för Lean Forum Bygg
