Nytt möter gammalt i Afrika

Den raka rabattförsedda vägen skär genom den röda jorden som ett sår. Ingenstans i Rwandas huvudstad Kigali är kontrasten mellan det nya och det gamla lika tydlig.

På höger sida är husen byggda av sten och lera. Kvinnorna odlar jorden med handredskap.

På vänster sida tornar skyskrapor upp sig mot himlen. På kaféerna som kantar trottoarerna dricker män i kostym cappuccino med sina internationella affärspartners.

Taxichauffören nickar åt Kigalis nya stadskärna.

– För 15 år sedan fanns inget av det här. Kigali var en by.

Rwanda är ett litet land, till ytan lika stort som Småland och med 12 miljoner invånare. Landet förknippas, om något, med en sak: det folkmord som skördade nästan en miljon liv under 100 dagar 1994. När inbördeskriget som följde tog slut stod landet i ruiner. En tredjedel av befolkningen hade flytt till grannländerna.

Idag, knappt 20 år senare, är Kigali en av de mest utvecklade huvudstäderna i hela regionen. Ekonomin blomstrar – trots att landet saknar de naturresurser som kännetecknar många av grannländerna.

Rwanda är ett av de mest lysande exemplen på ekonomisk utveckling på kontinenten, men inte unikt.

Sju av världens tio snabbast växande ekonomier finns i Afrika, enligt en sammanställning som tidningen the Economist har gjort utifrån siffror från Internationella valutafonden.

I Kampala i Uganda och Dar es-Salaam i Tanzania har den ekonomiska utvecklingen, precis som i Kigali, satt igång en byggboom utan like.

Lyxiga kontorskomplex och hotell växer fram i stadskärnorna och på prestigefyllda adresser i förorterna byggs villor och flerbostadshus.

Emil Uddhammar, professor i statsvetenskap, beskriver utvecklingen i Afrika som en revolution.

– Nu färdigställer man byggnaderna. Det är skillnaden mot 1989 då jag först besökte Kenya, säger han.

Befolkningen är fortfarande fattig men har gynnats av det nya välståndet, bland annat genom infrastruktursatsningar.

I Uganda har vägar som varit nästintill ofarbara fått ny asfalt och i slutet av förra året invigdes Dar es-Salaams första pendeltågssystem.

– Den gryende medelklassen är drivande i den här utvecklingen. Mellan Nairobi och Mombasa byggs det till exempel bostadsområden som passar den svarta medelklassens plånböcker, säger Emil Uddhammar.

Utvecklingen i Afrika skulle inte ha varit möjlig utan hjälp utifrån. Överallt, inte minst på byggarbetsplatserna, är den kinesiska, indiska och arabiska närvaron tydlig. De utländska investeringarna är förstås välkomna, men pengar löser inte alla bekymmer.

Bristande kvalitetstänk och undermåliga konstruktioner är två av de många problem som aktualiserades på långfredagen i år när ett 16-våningshus i Dar es Salaam kollapsade.

36 personer fick sätta livet till. 4 av dem var barn som råkade spela fotboll på en närliggande grusplan.

Elva inblandade, däribland byggherren, byggföretagets ägare och ett antal ingenjörer, har nu åtalats för dråp.

– Nordeuropeiska investerare skulle kunna bidra med mycket, bland annat en bättre personalpolitik. Man ser människor som resurser. Det är något som indiska och kinesiska företag kanske inte är lika bra på, säger Emil Uddhammar.

Nordeuropeiska, för att inte säga svenska investerare eller byggfirmor är det dock ont om.

Emil Uddhammar tror att förklaringen är förutfattade meningar om hela Afrika som kontinent.

– Man tror att det är jättefarligt. Risken är att de svenska företagen missar tåget.

De afrikanska ländernas växande ekonomiska och politiska betydelse har emellertid inte gått regeringen helt förbi. Förra sommaren besökte finansminister Anders Borg Tanzania, Zambia och Sydafrika under sin första resa till kontinenten som minister.

Anders Borgs beskrivning av de växande afrikanska ekonomierna för en journalist från Svenska dagbladet var kort och koncis:

– Afrika är det nya Kina, sa han.

Patrik Ekström

Marie Bergström
[email protected]

I en serie i tre delar undersöker Byggvärlden byggandet i Östafrika. Det här är del 1.