Av stor betydelse för ”viljan” att lösa tvister genom förlikning framför genom dom, är risken att i slutändan behöva stå både sina egna och motpartens rättegångskostnader. Att avstå/betala en del av det tvistiga beloppet, även om det bär emot, är ofta till fördel istället för att låta saken prövas, då utfallet normalt är svårt att förutse med någon större säkerhet. En av advokatens/ombudets uppgifter i tvisten är att bedöma riskerna och ge råd kring på vilken nivå ett förlikningsbud bör accepteras. Om båda parter rationellt överväger riskerna med tvisten leder det ofta till att en förlikning kan uppnås.
Situationer där balansen sätts ur spel
Det uppkommer dock situationer där balansen i riskaspekten sätts ur spel, till exempel när ena parten helt enkelt inte kan betala för tvisten, oavsett utfall. Denne får då sin sak prövad, med chans till uppsida, men utan risk att behöva ersätta motparten för rättegångskostnader. I svensk rätt finns nämligen inga begränsningar i rätten för en part som saknar ekonomiska tillgångar att föra talan vid domstol.
En inte alltför ovanlig situation är att det pågår en rättegång när kärandebolaget går i konkurs. Konkursboet får då bestämma om boet vill ta över konkursbolagets/gäldenärens talan (när bolag går i konkurs lever konkursbolaget kvar som en egen juridisk person vid sidan av konkursboet). Om så inte sker ska ”egendomen anses inte tillhöra konkursboet” (3 kap. 9 § konkurslagen). Det innebär att gäldenären kan fortsätta driva tvisten vidare för egen vinning och tillgodogöra sig eventuellt utfall (jfr. NJA 1996 s. 46). Konkursboet kan dock ändra sig, i vart fall om det görs i samma domstol.
Fördel om konkursboet tar över talan
För svaranden är det normalt en fördel om konkursboet tar över talan eftersom konkursboet svarar för rättegångskostnader. Om gäldenären annars driver tvisten vidare har svaranden inte att förvänta sig någon ersättning för rättegångskostnader. Det finns dock ett sätt att komma ur den situationen, genom att lämna ett förlikningsbud till konkursboet. Om förvaltaren anser att budet bör godtas måste gäldenären, för att själv få driva tvisten vidare, ställa säkerhet motsvarande förlikningsbudet. Om så sker kan gäldenären förvisso fortsätta driva tvisten, men det görs i så fall i kommission för konkursboet dvs. för konkursboets räkning (3 kap. 10 § konkurslagen).
Det kan antas att konkursbon generellt är intresserade av förlikningsbud, även på mindre belopp, eftersom alternativet kan bli att den tvistiga fordringen i dess helhet istället tillfaller gäldenären. Samtidigt är konkursbon ofta obenägna att överta gäldenärens tvister, då det innebär en risk för kostnader som påverkar borgenärernas möjligheter till utdelning i konkursen. Ett förlikningsbud till konkursboet kan få effekten att gäldenären måste ställa säkerhet med motsvarande belopp, vilket innebär att ekonomisk risk uppkommer även för gäldenären. Det kan även ta bort incitamentet för gäldenären eftersom tvisten därefter ska drivas för konkursboets räkning och inte för gäldenärens egen vinning. För att gäldenären fortsatt ska vilja driva tvisten krävs att motivet för det är att gynna borgenärskollektivet.
Ingå en bindande förlikning
Än större fördel kan vara att ingå en bindande förlikning med konkursboet. Det medför nämligen att gäldenären mister rätten att driva tvisten vidare, varmed talan ska avvisas av domstolen. Det saknar då betydelse om gäldenären fått möjlighet att ställa säkerhet för förlikningsbudet eller inte. Det följer av NJA 1996 s. 661. I målet hade konkursboet meddelat domstolen att det inte övertog gäldenärens talan. Med anledning av ett förlikningsbud från motparten ändrade sig dock konkursboet (efter en månad) och meddelande domstolen att boet visst önskade överta processen samt att det träffats en förlikning med motparten. På grund av förlikningen kunde målet avvisas.
Niklas Nebel
Advokat
AG advokat
