Jag har på sistone fått för mig att starta ett “coronaprojekt” hemma. Jag har gett mig på att bygga en bastu med tillhörande duschrum. Även ett sådant relativt litet projekt innebär löpande utmaningar och förändrade förutsättningar. ÄTA! – vill jag skrika till beställaren, när den befintliga väggen visar sig luta kraftigt och jag måste anpassa med ett nytt regelverk. Mina reglar är självklart slut och bygghandeln har stängt för dagen men lika lite som jag har en beställare att skicka en ÄTA-blankett till, lika lite kan jag anmäla hinder. Mycket frustrerande för en entreprenadjurist (och för dennes fru som undrar varför jag står och svär).
I mitt fall är jag både beställare och entreprenör. Jag har svårt att hitta någon att skylla på. Det finns intuitivt inte riktigt någon som jag rimligen kan begära ska bära skulden för de uppkomna problemen (även om det i praktiken, helt omotiverat, kan bli tidigare nämnda fru). När andra personer är inblandade i ett projekt upplevs situationen däremot oftast annorlunda.
Jag skulle vilja påstå att den vanligaste reaktionen i ett avtalsförhållande (liksom i livet i stort), när ett problem uppstår är följande. Om jag inte orsakat problemet, då ska jag inte bära kostnaden som problemet orsakar. Tanken går sällan längre än så. Men faktum är att det ofta är så att motparten inte heller har orsakat problemet. Det kan ju vara så att en tredje person orsakat problemet, eller att det orsakats av djur eller natur. Det kan också vara så att ingen vet vem som orsakat problemet.
Regler som ska lösa dessa knutar finns på flera platser i standardavtalen. Att entreprenören står för risken för skador, med vissa undantag, på entreprenaden under entreprenadtiden framgår av AB 04 / ABT 06 kap 5 § 1. Detta oavsett om entreprenören orsakat skadan. Att beställaren ansvarar för okända förhållanden (som det inte är troligt föreligger efter en fackmässig bedömning) framgår av AB 04 kap 1 § 8 / ABT 06 kap 1 § 9 och AB 04 / ABT 06 kap. 2 § 4. Vad reglerna har gemensamt är att de inte förutsätter att kostnadsbäraren gjort något fel, och fler sådana regler finns. Ibland delas kostnaden för det som hänt lika, som i vissa fall av hinder AB 04 / ABT 06 kap. 5 § 4.
Lösningen på problemet är alltså, surt nog, att man helt enkelt får bestämma i förväg vem som ska betala för ett problem som inte är någons fel, eller som avtalsparterna inte vet vem som orsakat. Och inom entreprenadbranschen har man alltså allt som oftast gjort det. Så när den där det-är-ju-inte-mitt-fel-känslan dyker upp, då är det tyvärr dags att dyka ned i AB.
Jag vill avsluta med att passa på att uttrycka både hur imponerad jag är av, och min tacksamhet för, den yrkesgrupp som läsarna av denna tidning tillhör. De problem som uppstår och som jag måste lösa i mitt lilla projekt får mig att fundera på hur det över huvud taget går att genomföra ROT-projekt i flerbostadshus utan att det blir fler tvister än det faktiskt blir. Och tacksamheten då? Ja, det har visat sig att en hel del av informationen från långa genomgångar med allt från konstruktörer till fuktkonsulter inför upprättandet av ÄTA-krav har inneburit att jag hittills lyckats lösa mina egna ÄTA-arbeten relativt smärtfritt. Tack!
Jonathan Sonning
Biträdande Jurist
AG Advokat
