”Mina gamla vänner <br></br> dör på gatan”

Rolf Nilsson är en flitig man. Förutom dagjobbet på en restaurang går han varje dag timslånga promenader runt i Stockholm för att hälsa på sina gamla vänner, de hemlösa. Dessutom skriver han minst två-tre timmar på kvällen, om hemlöshet, och vad som måste göras.

— Hittills i mitt liv har jag varit på 2 bröllop och 19 begravningar. Mina gamla vänner som bor på gatan dör helt enkelt och samhället gör inte tillräckligt. Det handlar alltså inte om att jag vill göra gott och känna att jag gör någonting bra på min fritid. Det är bara en självklar rättvisefråga, säger han.

Själv är Rolf Nilsson i dag 49 år med egen lägenhet och ett arbete. Innan restaurangjobbet jobbade han för en brukarförening vid Globen i Stockholm, och tillsammans med några vänner startade han Föreningen för Stockholms hemlösa för några år sedan. Nu planerar han att utbilda sig till rammakare.

Men det var inte länge sedan situationen var helt annorlunda. Redan som liten pojke hamnade han på barnhem. Efter det radade de olika institutionerna upp sig: fosterhem, ungdomsfängelse, fängelse.
— Socialen var min mamma och kriminalvården min pappa, säger han med ett bullrande skratt.

Rolf Nilsson tycks ha nära till skrattet, även när han ska försöka beskriva något svårt.
— Det är ett förhållningssätt som jag lärt mig. Skulle jag gräva ner mig i alla jag känner som dött skulle jag inte komma upp ur sängen på morgonen, förklarar han.

Sedan några år tillbaka är Rolf Nilsson helt drogfri men under stora delar av sitt vuxna liv har han varit narkoman som stal saker för att upprätthålla sitt beroende. Det var det som ledde till att han så småningom hamnade i fängelse. Det har också bidragit till att han själv levt som hemlös i flera år.

På sätt och vis är Rolfs livshistoria typisk för Sveriges växande skara av hemlösa. Missbruksproblem och mental ohälsa är överrepresenterad inom denna grupp. Men å andra sidan anser Rolf Nilsson att denna bild är förenklad.

— De senaste officiella siffrorna från Socialstyrelsen är att det 2005 fanns runt 17 800 hemlösa i Sverige. I denna grupp har man buntat ihop missbrukare, psykiskt sjuka och andra utslagna. Vad man inte inkluderat är alla de människor som vräkts för att de inte haft råd att betala hyran. Det är ordentliga, men fattiga individer. Eller alla de andra som hamnar i en livskris och tappar greppet. Det kan vara en skilsmässa eller en konkurs med det egna företaget. Med dessa människor inkluderat är antalet hemlösa betydligt större, säger han.

På Socialstyrelsen bekräftar man att det kan finnas ett mörkertal av hemlösa.
— Det beror på att vi bara inkluderar de människor som själva anmält sig till socialtjänsten, frivilligorganisationer eller sjukhus. Men det kan ju finnas människor som tar hjälp av privata nätverk i stället, säger Annika Remaeus, utredare på Socialstyrelsen.

Rolf Nilsson anser att hemlöshet framförallt är ett bostadsproblem och inte ett socialt problem. Det handlar inte så mycket om missbrukare som inte kan hantera ett eget boende, som fattiga människor som inte har råd med dagens höga hyror, och därmed sparkas ut ur ett allt hårdare samhälle.
— Så gott som alla människor måste ha ett hem för att kunna skapa sig en dräglig tillvaro, säger han.

Vad Rolf Nilsson saknar är inte bara viljan att ekonomiskt stödja personer som inte kan betala det som krävs. Det råder också en brist på ambition från politiker och andra personer i ledande samhällspositioner att bygga billiga hyresrätter. Han exemplifierar under en promenad genom hans hemområde i Gröndal, i södra Stockholm.

— Just nu har man gjort ett stambyte i våra lägenheter. På bara tre dagar gick det att smälla upp de här tillfälliga modulerna. Det kan man alltså göra för oss som redan har ett boende. Men för de som verkligen behöver tak över huvudet är det omöjligt. Då kostar det för mycket, säger han och pekar på ljusa baracker som kantar den lilla vägen.

Rolf Nilsson är också kritisk mot hur politiker och socialtjänsten arbetar för att skapa specialboenden och härbärgen för hemlösa. Det leder till vård och tillfälliga förvaringar i stället för verkliga lösningar. Lösningen är integrerat boende. Med andra ord: bygg fler vanliga, billiga lägenheter.

Men det finns väl människor som uppenbarligen inte kan ta hand om sig själva. Blir det bra för dem bara de får en bostad?
— Jag tror ju inte att alla klarar ett eget boende. Men det är där vi måste börja med att angripa problemet hemlöshet.

Så samhället måste kombinera boende och vård?
— Ja, så fungerar det för andra. Om du bryter benet får du vård och blir inte utkastad från gatan.

Men det handlar väl om att man inte kan betala hyran?
— Ja, men då får socialen rycka in.

Hur man blir kvitt hemlösheten tycks dock vara en svårlöst fråga. Socialstyrelsen konstaterar till exempel i sin senaste beräkning att den ökat sedan 1990-talet.

Annika Remaeus på Socialstyrelsen påpekar att hemlöshet är ett problem som berör många politiska områden. Det är ett bostadsproblem men det är också ett socialt problem, 60 procent av de 17 800 personerna i den senaste beräkningen hade missbruksproblem och 40 procent psykiska problem.

— Dessutom är det ett integrationsproblem och ett arbetsmarknadsproblem. Hur får man bostäder till alla invandrare som i dag på många håll är ihopbuntade i lägenheter, och hur skapar man fler jobb så att fler kan betala hyran, säger hon.

Även andra experter anser att bostadsbristen, som Rolf Nilsson betonar, bara är en del av sanningen. Claudette Skilving är chef för Enheten för hemlösa i Stockholms stad. Hon anser att det inte går att bortse från den sociala aspekten.

— Vi brukar säga att hemlöshet måste lösas på två fronter: dels genom att skapa bra boenden och dels genom sociala insatser. Vi anser alltså att det är väldigt många av de hemlösa som har drogproblem och som har psykiska problem . De måste få vård för att överhuvudtaget klara av att bo någonstans, säger hon.

Claudette Skilving betonar dock att det, åtminstone i Stockholm, råder en brist på lägenheter med låga hyror. Dessutom är det ett problem att många hyresvärdar inte accepterar hyresgäster med försörjningsstöd eller betalningsanmärkningar, trots att de numera är skötsamma.

Frågan är alltså hur många hemlösa det finns och vad de bäst behöver för att komma tillbaka till en dräglig livssituation. Rolf Nilsson anser, precis som de andra experterna, att vård är en nödvändig komponent, men utanför de tillfälliga barackerna i Gröndal upprepar han ändå att det är bostäderna som är den springande punkten.

— Det är klart att om det inte fanns härbärgen och annan vård så skulle fler hemlösa dö. Men som det är nu gör man människor beroende av dessa vårdande instanser. Det är ju meningen att de ska vara tillfälliga lösningar på väg mot ett bättre liv.