I valrörelsens elfte timme, i samband med TV 4:s ”statsministerduell” på Nalen i Stockholm, kom så äntligen bostadspolitiken upp på agendan. En ung man som nyss tagit sin högskoleexamen och flyttat till Stockholm för att söka jobb berättade att han endast lyckats finna ett andrahandskontrakt i någon typ av källarbostad.
Vad hade Magdalena Andersson och Ulf Kristersson att säga? skriver Byggvärldens nya krönikör, Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke Sverige, i sin krönika.
Kristersson försökte göra det troligt att med olika typer av ”regelförenklingar” skulle byggandet öka och lösa mångas behov. Magdalena Andersson hänvisade till investeringsstödet och lät förstå att om bara det återinfördes skulle fler unga få möjlighet till egen lya. Trovärdigt?
Andersson är givetvis medveten om att investeringsstödet fungerat dåligt, i synnerhet i Stockholm, där man kan räkna antalet byggda lägenheter med statligt stöd till något hundratal, dessutom endast i perifera lägen. Kristerssons svar kan knappast ses som annat än ett fikonlöv. I övrigt är Kejsaren naken.
Snart nog kommer det dock att krävas mer konkreta svar. Inom kort kommer nämligen regeringen Kristersson inse att bostadsbyggandet gått rakt in i väggen. Under rådande omständigheter med galopperande inflation, stigande räntor, fallande börs och fallande priser på andrahandsmarknaden är det närmast omöjligt att få ihop en investeringskalkyl.
Optimistisk som tror på ett fall på 50 procent
Personligen tror jag att vi talar om ett fall i bostadsbyggandet på runt 50 procent. På en konferens en bit söder Göteborg kommenterade en känd profil inom branschen att jag var alldeles för optimistisk. ”När jag diskuterar saken med mina kollegor i branschen landar vi på minus 70 procent. Eller värre än så. I praktiken är det redan tvärstopp.” Men redan en halvering kommer få betydande konsekvenser eftersom byggbranschen är en av samhällets tillväxtmotorer.
Till detta har vi den bostadssociala krisen som det blir allt svårare att blunda för. Förutom unga och ensamstående med barn som sitter trångt på bostadsmarknaden finns tecken på att gruppen ”strukturellt hemlösa” växer. Att som nu dumpa utslagna och fattiga barnfamiljer på hårt pressade glesbygdskommuner är inte hållbart i längden.
Så vad ska regeringen Kristersson göra? Att återinföra investeringsstödet vore en bitter kalk att svälja. Men något av ekonomisk karaktär måste göras. På kommunal nivå är det givetvis både möjligt och nödvändigt att snabbt visa flexibilitet och sänka markpriserna. Kommunerna kommer dock sätta press på staten att göra sin del. Byggmomsen? Kräver en generell förändring som tar tid. Ett tillfälligt regionalt byggstöd med en mer marknadsanpassad målhyra? Teoretiskt möjligt men vore en stor symbolisk eftergift till de röd-gröna.
Blir det en svensk minivariant av social housing?
Min tro är att regeringen kommer att söka lösningar efter nya stigar. På marginalen kan vi nog räkna med vissa justeringar av införda kreditrestriktioner, möjligen kompletterat av startlån och KD:s specialvariant av bosparande. (I varje fall om Jakob Forssmed får ansvaret.) Baserat på nykter politisk analys tror jag att man släpper frågan om marknadshyror.
Däremot är det mycket som talar för Liberalernas förslag om ”behovsbostäder”, det vill säga en svensk minivariant av social housing. Med ett riktat stöd, som både ges vid nyproduktion och som ett hyresstöd till insprängda lägenheter i beståndet, skulle regeringen kunna hävda att man både stöttar byggandet och adresserar prioriterade bostadssociala mål. Strategisk skulle det också markera en omläggning av den förda S-politiken, från generella till mer selektiva stöd. Sannolikt? Svårt att säga men att inte göra någonting är knappast ett alternativ.
Lennart Weiss,
kommersiell direktör på Veidekke Sverige
