En stor del av mitt arbete går ut på att hjälpa klienter som varit del i ett byggprojekt att hitta argument och bevis för att han har rätt att få pengar av motparten eller inte är skyldig att betala pengar till densamme. I detta arbete finns det i princip tre vapen att ta till;
– Gällande rätt, dvs. lagregler och hur högre domstolar dömt i liknande fall.
– Vad parterna avtalat om. Här gäller det framförallt att kunna hitta en bra tolknings- och argumentationslinje i det skriftliga avtalet, eftersom parterna när ärendet väl kommit till advokatbyrån brukar ha kört fast och ha helt olika uppfattning om vad som egentligen sagts och menats i avtalsförhandlingarna.
– Skriftlig dokumentation från byggets bedrivande. Här handlar det bl.a. om byggdagbok, mötesprotokoll, tidplaner, så kallade fråga/svar och ÄTA-listor samt mail och annan konversation mellan parterna.
Om jag måste utse en av dessa tre vapen som det finns anledning att vårda särskilt ömt skulle jag nog säga den skriftliga dokumentationen från byggets bedrivande. Både lagar och avtal är – trots att många nog skulle säga emot mig – normalt uppbyggda efter logik och sunt förnuft och ger oftast rätt till betalning i sådana situationer då vi var och en tycker så. Ett stort hinder på vägen är dock att den som vill ha betalt måste visa att det han påstår har hänt verkligen har hänt, trots att motparten fräckt nog inte håller med. Den som vill säkra upp rätten att få betalt för exempelvis förutsättningsförändringar gör alltså säkrast i att – trots att det kanske inte alltid känns prioriterat där och då – se till att på färsk gärning och mycket noggrant skriftligt dokumentera och kommunicera förändringarna och de merkostader de orsakar. Det är nämligen en sak att ha rätt, men en annan sak att få rätt. Dessutom har den som ska betala för någonting av flera orsaker lättare att hålla med om detta om han hålls väl informerad och får full insyn i saken så tidigt som möjligt.
Inte nog med dokumentationen i ett byggprojekt bör vara omfattande och rask, den bör dessutom vara väl avvägd och noggrann. Det har nämligen visat sig vara svårt att backa bandet om det blir fel. För några år sedan kom en dom från Svea hovrätt som bl.a. handlande om frågan om en beställare som under projektet hade godkänt ett så kallat ÄTA-arbete måste betala särskilt för arbetet även om han i efterhand kan visa att arbetet i själva verket var ett konstraktsarbete som ingick i det avtalade fasta priset. Beställaren hade med andra ord misstagit sig när han godkände ÄTA-arbetet.
Hovrätten kom i domen fram till att man inte ens hade anledning att pröva om det var fråga om ett kontraktsarbete eller ett ÄTA-arbete, eftersom parterna genom markering med ett ”OK” i ÄTA-listan hade träffat ett avtal om att det var just ett ÄTA-arbete som berättigade till extra ersättning.
Nu kanske många kan tycka att hovrättens dom talar emot vad jag nyss skrev om att juridiken ofta bygger på förnuft och rimlighet. Om det verkligen var fråga om ett kontraktsarbete som rymdes i det fasta priset innebär ju hovrättens resonemang att entreprenören får betalt för samma arbete två gånger. Det är förvisso sant, men bakom hovrättens resonemang ligger den överliggande principen inom avtalsjuridiken och som är bland det första man får lära sig som ung juriststudent; pacta sunt servanda. Som ni kanske anar är detta latin och betyder på svenska att avtal måste hållas. Om inte den principen upprätthålls på ett ganska strikt sätt skulle vi överhuvudtaget inte kunna lita på varandra i affärslivet. Lagt kort måste därför förbli liggande.
Johan Rosén
Advokat
Andersson Gustafsson Advokatbyrå KB
