Miljonprogram med endast hyresrätter har visat sig vara en jordmån för segregation och sociala problem. Framtidens bostadsområden behöver vara blandade, med en mångfald av upplåtelseformer. Om det ska ske behöver byggarbetaren vara mer på bygget än med att fylla i kommunens blanketter, skriver Liberalernas Jakob Olofsgård.
Ett blandat byggande har flera fördelar. Det skapar möjlighet för människor att kunna flytta inom sitt område, mellan upplåtelseformer. Den som vill äga sitt boende och kommer från en förort har idag sällan andra alternativ än att flytta.
En blandad bebyggelse gör också att olika grupper i samhället möts. Majoriteten av de som bor i hyresrätter har lite lägre inkomster och är i regel yngre och nya svenskar. De som äger sina boenden är av förklarliga skäl ofta äldre och har mer sparkapital. Folk ska få bo var de vill men miljonprogrammen har gjort att arbetare hamnat för sig, unga för sig, nya svenskar för sig och akademiker för sig. Det skapar ett tudelat samhälle.
Vi lever fortfarande med effekterna av 70-talets bostadspolitik. Dåtidens socialistiska byggande skapade ett överskott av hyreslägenheter som gjorde att byggandet följande decennier var relativt lågt. Under tiden byggandet var lågt växte en regleringsdjungel fram. När 70-talets överskott vänts till dagens bostadsbrist gör regleringar att byggherrar inte kan lösa problemet.
Jag är uppvuxen på lantbruk. När slyet växte sig tätt behövde vi gå in med röjsågen. Den svenska planprocessen behöver förenklas för att tiden mellan planering och byggstart kraftigt kortas.
Till exempel borde hus kunna typgodkännas. Samma hus kan i dag bedömas olika i olika kommuner. Detta skulle framförallt underlätta för ett mer industriellt byggande.
Långa överklagandeprocesser bidrar till att det byggs mindre. En fallstudie från Stockholms län visar att cirka 5 000 bostäder överklagades 2013. Av de klagande fick endast 1,5 promille bifall i sitt överklagande till följd av något skäl som den klagande faktiskt angett i sin överklagan.
Det finns alltså potential att se över reglerna för överklagande utan att detta leder till inskränkningar av rätten att överklaga beslut som man verkligen drabbas av. Framförallt behöver vi se över hur stor den sakägarkrets som har rätt att överklaga beslut. Det ska endast vara de som är direkt berörda som får rätt att överklaga.
De processer som trots det behöver avgöras i domstol behöver lösas snabbare. Idag är genomsnittstiden för något som går till andra instans cirka tio månader. Det är en betydande finansiell risk för ett byggbolag med maskiner och anställda.
Planprocessutredningen (SOU 2015:109) konstaterade att många detaljplaner för större bostadsprojekt innehåller mycket långtgående regleringar av smådetaljer i byggnadernas utseende. Utrymmet för nytänkande eller ändrade önskemål blir då försvinnande litet. Vi behöver begränsa politikers möjlighet att reglera vilken färg eller material man använder – det ska överlåtas till byggaren och kunden.
Slutligen anser vi att kommunernas planmonopol behöver luckras upp. Som regelverket är utformat idag så är det bara kommunerna som kan utarbeta detaljplaner. Att upprätta en detaljplan tar i snitt två år eller mer vilket försvårar byggandet.
Byggherrar ska, i stället för att tvingas vänta på kommunen, få rätt att själva utarbeta detaljplaner i överenstämmelse med rådande översiktsplan och att kommunen sedan prövar den.
Vårt land är i stort behov av nya blandade bostadsområden. Det behövs mot bostadsbristen, trångboddheten och segregationen. Det kan bara ske med en planprocess som syftar till byggande. Eller i klartext; vi behöver fler spadtag och mindre detaljreglerande lag.
Text: Jakob Olofsgård, bostadspolitisk talesperson för Liberalerna.
