Christina Orhagen är inte rädd för snabba skiftningar: Efter att ha varit rekryterare på Swebus och Kontorsfixarna, och personalansvarig på Industrifacket, utbildar hon sig nu till kranförare. I bagaget har hon också 120 poäng beteendevetenskap från Stockholms universitet.
Vi träffar henne på en byggarbetsplats i Vallentuna. Iförd overall, hjälm, stövlar och specialbeställda handskar storlek mindre står hon mitt i händelsernas centrum. Alla ropar oavbrutet på kranföraren, medan hon lugnt fortsätter att organisera lyften, med huvudet bakåtböjt och blicken ständigt fäst vid lasten. Fingrarna dansar vant över radiolådan som hänger om halsen. Med ansiktet vänt upp mot den blåfrusna himlen berättar hon:
— Jag fick idén när jag såg en annons på arbetsförmedlingen. Åldern skulle inte spela någon roll ? så varför inte söka? Nu har jag bevisat att jag inte är höjdrädd heller, fast egentligen sitter jag inte så ofta där uppe, klättrar bara för att göra brytarkontroll och för att vindfriställa kranen. Det speciella med att vara kranförare är annars att jag är inhyrd tillsammans med mitt arbetsredskap. Men att jag är den enda kvinnan, det tänker ingen på.
Det är inte ens ett problem när Christina ska byta om eller duscha, för hon klarar av de detaljerna hemma, före och efter jobbet. Lite funderar hon på hur de andra kvinnorna som utbildade sig samtidigt gör. Kursen ingick i ett så kallat ”brytprojekt”, vilket innebar att alla deltagarna var kvinnor. Kvinnor som dessutom hade mycket varierande bakgrund.
— Utbildningen var inte bara ett möte med den mansdominerande byggbranschen, utan också med kvinnor från andra länder. Jag fick inblick i hur de ser på Sverige, och vi diskuterade sådant som vad slöjan står för — både praktiskt och teoretiskt. Är fortfarande lite nyfiken på hur den fungerar under hjälmen.
Hon hastar vidare i leran, den iskalla vinden stör henne inte. Men plötsligt slår radiostyrningen ifrån ? till allas irritation. Det är alltid bråttom, hela äldreboendet ska vara klart på ett år. Mellan lyften berättar Christina att redan om fyra år kommer det att uppstå brist på förare. Trots det är inte lärlingar undantagna vid uppsägningar på grund av arbetsbrist.
Efter 600 timmars grundutbildning och ett teoretiskt prov har hon äntligen blivit lärling. Och då, lagom till 50-årsdagen, blir hon varslad. För att strax därefter bli uppsagd. Den efterlängtade lärlingstiden får ett abrupt slut redan efter några månader.
— Det känns jättesnopet. Jag fortsätter gärna jobba inom byggbranschen, och hoppas jag får nytta av min tidigare arbetslivserfarenhet också. Som projektledare eller rekryterare till exempel. Med min bakgrund, visst borde jag vara ett fynd?
Eva Sigsjö
[email protected]
