Kärnfamilj? <br></br> – Välkommen in!

Katarina Bonnevier utbildade sig till arkitekt för att kunna förena konst och teknik. Forskningen halkade hon in på för att finansiera kombinationen av intresset för teater och arkitektur. Doktorsavhandlingen, som lades fram förra året, förenar intressena. Den följer inte strikt vetenskaplig formalia utan är en sorts drama i form av en serie fiktiva föreläsningar för fiktiva åhörare.

Katarina Bonnevier är mycket kritisk mot dagens likriktade bostadsproduktion. Hon menar att bostäder byggs med en grundidé om en heterosexuell kärnfamilj, trots att dagens familjekonstruktioner ser otroligt annorlunda ut, med skilsmässofamiljer, ensamstående med barn och folk som bor med vänner. Idén om kärnfamiljen styr planlösning, storleken på rummen och rummens inbördes relation till varandra.

Det byggs på annat sätt också, till exempel studentboende eller seniorboende. Men då markeras det med termer som kategoriboende. Pratar man bara om ”bostäder” då är det kärnfamiljen som är normen.

Det största problemet med detta, enligt Katarina, är att andra grupper definieras som avvikande. Ett exempel är byggföretaget som i ett område byggde köken särskilt barnsäkrade som standard. Om du då har valt att leva utan barn blir köket en ständig påminnelse om att du är avvikande, säger Katarina Bonnevier.

En annan konsekvens är att det finns för få bostäder för familjegrupper med andra behov. En ensamstående pappa har svårt att hitta en tvåa där barnet kan få eget rum. En tvåa är ju byggd för två vuxna, med ett stort sovrum där dubbelsängen kan få plats.

En regnbågsfamilj, ett bögpar och flatpar med gemensam vårdnad om barn, kanske vill ha en stor lägenhet med två avskilda delar för paren och gemensamt utrymme för barnen i mitten.

— Sådana lägenheter finns inte, säger Katarina Bonnevier.

Katarina hävdar också att den byggda miljön i någon mån begränsar människorna i den. Miljön ger en bild av hur det är tänkt att leva. Den bilden definierar och begränsar hur vi föreställer oss att leva där.

Det finns undantag även om de är få. Som gott exempel berättar Katarina Bonnevier om två bostadshus i Wien, som byggdes för några år sedan. Ett 50-tal människor, mest ensamstående mammor, tyckte att bostäderna var för dyra. De slog sig samman och tog fram stadgar för hur man skulle bygga i nära samarbete med arkitekterna.

Varje bostadsinnehavare avstod en del av lägenhetsytan till förmån för större gemensamma utrymmen. Badrummen i lägenheterna blev små, i gengäld finns ett badhus i källaren. På taket finns kolonilotter och golven i lägenheterna är terrasserade. Husen byggdes som lågenergihus med solpaneler på taket. De lyckades även få ekonomi i projektet.

Men i Sverige tycker Katarina Bonnevier att det knappt byggs någonting som är diversifierat. Inte ens några kollektivhus. Och dagens arkitektur är alldeles för konservativ. Ett exempel är alla dagis som byggs upp tillfälligt i form av prefabricerade lådor.

— Är det vad vi vill ge våra barn? Eftersom det är tillfällig arkitektur skulle man kunna testa mer. I Danmark görs superfina dagis, med leklandskap på taket. Men dagis är inget prestigeprojekt, tyvärr.

Katarina önskar att bostadsbyggarna kunde utgå från att folk ska kunna leva på olika sätt i de bostäder som uppförs. Släppa schabloner. Visst hopp finns i de marknadsundersökningar bygg- och fastighetsbolag ofta genomför innan ett bygge sätts igång.

Hon berättar när JM skulle bygga och gjorde en marknadsundersökning i den tänkta målgruppen. De flesta kom från Mellanöstern och vill inte ha trähus, som är JM:s standard. Det påminner om kåkstäder för dem. De ville inte heller ha öppna trädgårdar mot gatan utan plank som avgränsning. Ibland kan marknadsundersökningar ge incitament att förändra arkitektur.

Själv har hon och hennes kollega på Arkitekturskolan infört en annorlunda ritövning för förstaårsstudenterna. För att de inte ska fastna i dagens tänkande kring bostäder låter hon dem rita en lägenhet för en särskild karaktär. Det har lett till att studenterna ritar för Stålmannen, det klumpiga deckarparet Dupontarna, Näcken, anarkisten och revolutionären Pjotr Kropotkin, Edith Piaf och Yoko Ono.