Nu när vi har lämnat 2018 bakom oss och istället går in i 2019 kan det vara läge att reflektera lite över vilka lärdomar det gångna året bidragit med. Jag har inte för vana att sätta upp en massa olika nyårslöften men jag brukar alltid ta med mig vissa saker in i ett nytt år som jag ska försöka tänka på.
En av dessa saker uppdagade sig inom mitt arbete. Under årets början kom jag nämligen på mig själv med att vid ett flertal tillfällen undra över varför en klient inte reklamerat gentemot en motpart eller aviserat om att de varit hindrade att utföra ett visst arbete, trots att klienten var väl medveten om behovet att agera. Även i fall då jag specifikt rådde en klient att agera på ett visst sätt gentemot en motpart, i syfte att tillvarata klientens intressen, möttes jag av en viss ovilja. Till en början hade jag svårt att förstå varför denna ovilja fanns, för mig som jurist är det självklart att varje juridisk möjlighet att inbringa ersättning till en klient ska utnyttjas. Det spelar exempelvis ingen roll om ett hinder pågått i en timme eller i en vecka, det kan fortfarande berättiga den hindrade till ersättning.
För de flesta som läser detta är det självklart vad jag, likt många andra inom min yrkeskår, missade att ta i beaktning. Jag fick under året nämligen lära mig att värdet av den affärsmässiga relationen med en motpart i många fall kan vara viktigare än att tillvarata sina juridiska intressen. Det här är särskilt viktigt för de företag vars verksamhet är så pass smal att motparten allt som oftast utgörs av samma bolag eller myndighet. Den affärsmässiga relationens betydelse kan såklart framstå som självklar men för mig personligen är det en aspekt som, under mina fem års universitetsstudier, nästintill aldrig berördes.
Nyss sagda är nog skälet till att de flesta jurister är väsentligt mycket bättre på att upprätthålla formaliakrav än att göra avvägningen om en motpart kommer att uppfatta ett juridiskt korrekt agerande som en offensiv stridshandling eller inte. Därför är det viktigt att i dialogen med sin jurist vara tydlig med värdet av den aktuella affärsmässiga relationen och sätta det värdet i relation till värdet av en fördelaktig lösning av det ifrågavarande problemet.
Vad jag ska försöka tänka på under året är därför följande; den bästa lösningen på ett problem är kanske inte alltid den där klienten får rätt eller högsta möjliga ersättning utan en lösning där båda parter är så pass nöjda att de kan fortsätta ett redan framgångsrikt samarbete.
Samtidigt vill jag ändå passa på att uppmärksamma vad som kan sägas utgöra den andra sidan av myntet. Under året som gått har jag nämligen även upplevt situationer då klienter, av hänsyn till motparten, inte tagit tillvara sina intressen samtidigt som de själva kommit att bära hela risken. Motparten har i dessa fall ofta argumenterat enligt följande; ”se bara till att arbetet färdigställs på ett bra sätt och så diskuterar vi det där med betalning efteråt”.
Det är i den här situationen en annan lärdom från året, som faktiskt går lite stick i stäv med den första, tar form. Min uppfattning är nämligen att när juristen undervärderar vikten av den affärsmässiga relationen tenderar många klienter att göra det motsatta. Det kan tyvärr bli kostsamt då det är relativt vanligt att en beställares tonläge blir väsentligt mycket skarpare när ett arbete är färdigställt och det är dags att diskutera betalning. Först då blir det tydligt om parterna värdesätter en god affärsrelation med varandra lika högt eller inte. Därför vill jag även passa på att skicka denna lärdom vidare till er som agerar i branschen; förlita er inte på att motparten alltid värderar den affärsmässiga relationen med er över sina egna intressen. Om så är fallet visar sig allt som oftast först när era intressen kolliderar, och då kan det redan vara för sent att tillvarata sina egna.
Biträdande jurist
AG Advokat
