När Pia Malmqvist förlorade jobbet som receptionist var det ingen som kunde förutspå att hon skulle sadla om till kranförare – inte ens hon själv.
– Jag var så höjdrädd att jag inte ens klarade av att gå ut på en balkong.
Nu manövrerar hon kranar på 70 meters höjd.
Himlen är gråmulen och det är två grader varmt. Byggarbetarna hukar sig mot regnet vid byggarbetsplatsen för Nya Karolinska Solna.
Pia Malmqvist stortrivs.
– I förarhytten är det alltid varmt och skönt.
Det är fem år sedan som hon bytte klackskor och kavaj mot skyddshjälm och arbetsskor med stålhätta.
När finanskrisen slog till blev hon uppsagd från sitt jobb som receptionist. Hon insåg snabbt att det skulle bli tufft att få ett nytt jobb – trots att hon hade 20 års erfarenhet som receptionist och kontorist.
– Det var hundra sökande på alla jobb. Jag fick panik, jag hade ju en liten dotter att försörja. Handledaren på arbetsförmedlingen sa att jag nog var tvungen att tänka om och frågade halvt på skämt: ”Du ska inte gå den här utbildningen till kranförare då?” Jag skrattade och svarade: ”Herregud, jag klarar inte ens av att gå ut på en balkong.”
Pia Malmqvist nämnde utbildningen för några kompisar och de övertalade henne att ändå göra ett försök, om inte annat för att få en sysselsättning.
Hon lyssnade på rådet och efter att ha provat på kursen i två veckor hade hon bestämt sig.
– Jag tänkte: jag ska klara det här.
Men att övervinna höjdrädslan var inte gjort i en handvändning.
Det tog flera försök innan hon ens lyckades ta sig upp i förarhytten.
– Jag fick blunda på vägen upp i hissen och när jag sedan skulle klättra upp i hytten så klarade jag det inte. Det tog bara stopp.
När hon väl klarat det väntade nästa utmaning: att kliva ut på bakbryggan, den plattform med ett räcke som finns baktill på byggkranen.
– Jag ställde mig ner på alla fyra och grep tag i en stolpe. En annan tjej gick ut och började jubla för att hon tyckte att det var så häftigt. ”Hon är inte klok!” tänkte jag.
Under utbildningen blev hon och de andra varnade för att det kunde vara tufft att vara kvinna på vissa byggarbetsplatser. Men för Pia Malmqvist har det varit tvärtom.
Det var den roliga praktiken som gjorde att hon fortsatte utbildningen trots skräckupplevelserna och det är stämningen på bygget som gör att hon trivs så bra idag.
– Man träffar så många härliga människor. Det är mycket bus och skratt och det går aldrig att vara tjurig någon längre stund.
Samtidigt vet hon att vissa av hennes kurskamrater hade det jobbigt.
– En del tjejer fick problem. Det är en speciell jargong och det gäller att kunna hantera det. I efterhand har man fått höra hur de försökte chocka oss i början genom att berätta riktigt snuskiga historier.
Pia Malmqvist tror att de flesta uppskattar en arbetsplats med både kvinnor och män. Vid bygget av Nya Karolinska jobbar tre kvinnliga kranförare.
– Våra manliga jobbarkompisar säger att de aldrig varit så mycket prat som nu och man märker att de tycker att det är kul.
Efter fyra år som kranförare har Pia Malmqvist fortfarande respekt för höjder. Men spänningen är också en av sakerna hon gillar med jobbet.
Ibland blir det dock lite för spännande, som när bromsarna slutade fungera när hon satt 50 meter ovanför marken.
– Jag slängde mig på nödstopp för att jag och kranen inte skulle köra in i huset. Det gjorde att lasten började vaja och jag trodde att den skulle åka in i huset. Då tänkte jag ”nu har jag gjort vad jag kan” och så höll jag för ögonen. Som tur var gick det bra!
—
Fakta, Pia Malmqvist
Ålder: 45
Bor: Trångsund
Jobbar: kranförare, Skanska
Familj: Ensamstående med två barn.
Om jobbet
Tummen upp: Kollegorna och att vi har så kul.
Tummen ner: Det gör mig frustrerad att inte kunna allt och att behöva be om hjälp.
