När jag började plugga juridik öppnades en helt ny värld av ord, begrepp och uttryck. Det visade sig att det fanns ett hemligt språk gömt i svenskan, där orden hade en egen bestämd juridisk betydelse eller var så föråldrade och sällan använda i dagligt tal att ingen vettig människa längre pratade så.
För att inte tala om alla gamla latinska termer som de, till synes, uråldriga författarna till doktrinen (juridisk litteratur) använde och som gläntade på dörren till generationer av diskussioner mellan perukklädda gubbar med allvarliga miner.
För en bokmal som älskar språk, att skriva och formulera sig var detta naturligtvis rena rama Shangri-La. Jag kunde verkligen ta ut svängarna i uppsatserna och brodera ut texterna med alla möjliga knepiga uttryck och slänga mig med ett och annat ”e contrario”, eller ”de facto”, där jag tyckte att det passade in. Jag hade lärt mig Juridiska!
Min snälla omgivning sade ingenting om det tilltagande högtravande språket och de långrandiga analyserna. Förresten umgicks jag mest med andra juriststudenter som alla tycktes lida av samma syndrom i varierande utsträckning.
Men när jag sedan började jobba på tingsrätt fick jag lära mig att domar och beslut inte alls skulle skrivas med ett onödigt svårt språk. Tvärtom var det stora konststycket att formulera komplicerade förhållanden på ett kärnfullt och enkelt sätt utan vare sig bisatser i flera led eller meningar som sträckte sig över halva sidan. Jag förstod snabbt och obönhörligt att det var mycket svårare att beskriva något kort och koncist än långt och fullt med oväsentligheter. Lagmannen på tingsrätten behärskade denna konst till fullo och han blev min nya idol. Han var som en juridisk Stålmannen med röntgensyn för de juridiskt väsentliga omständigheterna och hans domar var alltid korta och mitt i prick.
När jag så började på advokatbyrå och skriva avtal var det dags för nästa svårighetsnivå. I avtalstext gäller det mer än någonsin att orden vägs på guldvåg och att parternas avsikt förmedlas korrekt. Dessutom är det den part som suttit vid pennan som måste bevisa att något annat är avsett om skrivningen är oklar. Men ingen press!
Som avtalsskrivare vill man också att avtalen ska vara snygga, alla nördiga avtalsskrivare drömmer i hemlighet om att skriva det Perfekta Avtalet. Definitioner ska vara stringenta, korshänvisningar korrekta (och uppdaterade, gubevars!) och rubriker spegla innehållet på ett intresseväckande sätt. Och formuleringarna! Formuleringarna ska vara eleganta och framföra även det tråkigaste innehåll med stil. Även inom avtalsskrivning har jag mina idoler, duktiga advokater som alltid synes ha den perfekta formuleringen i fingertopparna som dansar över tangentbordet.
I entreprenadkontrakten samlas flera skriftliga utmaningar för en avtalsskrivare. Förutom att det ska vara koncist och lättförståeligt, innehålla de juridiska väsentligheterna och vara snyggt som tusan måste det också vara kompatibelt med tekniskt underlag som utgör grunden för entreprenaden. Hänvisningar till och avsteg från allmänna bestämmelser ska göras på rätt sätt och kontraktet och de administrativa föreskrifterna ska välavvägt komplettera varandra. I entreprenadavtalen möter ofta Juridiskan ett tekniskt fikonspråk där anpassningar måste göras för språken ska lira tillsammans.
Jag tänker i mitt stilla sinne att det är tur ändå att det finns bokmalar som älskar att skriva och som blir hänförda över upptäckten av ett hemligt språk, för det kanske bara är vi som kan känna lycka över en träffsäker formulering eller känslan av att ens komma i närheten av det där Perfekta Avtalet?
Anna Almroth
Advokat
AG Advokat
