Innan sommaren deltog jag och en kollega i ett möte tillsammans med vår klient och motparten. Målet med mötet var att hitta en lösning på en infekterad entreprenad. Parterna hade olika åsikter beträffande ansvarsfördelningen av vissa installations- och elarbeten för den annars färdigställda entreprenaden.
I det här fallet gällde det en konsumententreprenad och som ofta är fallet fanns inget skriftligt avtal. Uppdragets omfattning utgjordes istället av flera offerter och en rad efterkommande överenskommelser, både muntlig och skriftliga. Parterna var i stort överens om vad som avtalats, med vissa mindre men väsentliga skillnader. Bland annat var frågan vem som ansvarade för att de annars färdiginkopplade installationerna skulle sammankopplas och med vilken styrning beställaren sedan kunde reglera dessa.
In dubio contra stipulaturem är latin och används inom juridiken som en regel gällande vem som ansvarar för oklarheter i avtalsskrivelser. På svenska översätts detta till att oklarheter i avtal ska tolkas till nackdel för den som upprättat avtalet. Även om det naturligtvis finns flertalet undantag, kan andemeningen konkretiseras till att en part inte ska gynnas av oklarheter i ett avtal som parten själv har upprättat. Många kan nog ställa sig bakom innebörden av en sådan regel, få personer vill betala extra eller annars missgynnas för att ens motpart har uttryckt sig oklart i ert avtal.
Det föreligger även oklarheter inom större entreprenader, dessa identifieras emellertid ofta när parterna granskar förfrågningsunderlag, administrativa föreskrifter och andra kontraktshandlingar innan avtalet undertecknas.
I konsumentförhållanden är det sällan en professionell beställare och entreprenören anses generellt därför ha ett kunskapsövertag i förhållande till en beställare som är konsument. Detta blir påtagligt inte minst genom de tvingande lagar som reglerar konsumentförhållanden och som är upprättade till fördel för konsumenten. Bland annat kan nämnas konsumenttjänstlagens särskilda regler om småhusentreprenader i 51-61 §§. Om inte annat framgår av ett skriftligt avtal eller omständigheterna i övrigt gäller vad konsumenten påstår om arbetenas omfattning, priset eller grunderna för hur priset bestäms, tiden för betalning och tiden för arbetets avslutande.
Med andra ord kan en entreprenör, i avsaknad av avtal och andra skriftliga bevis, ha en brant uppförsbacke för att motbevisa konsumentens påståenden. En domstol är därmed i många fall benägen att låta entreprenören, snarare än konsumenten, bära kostnaderna för oklarheter som inneburit fördyrningar – även om det under arbetets gång varit självklart mellan parterna att konsumenten skulle bära kostnaderna för fördyrningen.
Hur gick då mötet? Efter att ha vridit och vänt på formuleringar i de handlingar som fanns tillgängliga accepterade entreprenören att den för honom självklara tolkningen, i själva verket inte var självklar när den lästes med beställarens ögon. Beställare ansåg sig köpt en tjänst med innebörden att tjänsten vid slutförandet skulle kunna tas i bruk utan ytterligare arbete eller kostnader.
Det är med andra ord inte bara viktigt att skriva ner vad som överenskommits, det är minst lika viktigt att parterna är överens om innebörden av vad som avtalats och att eventuella oklarheter reds ut innan arbetena påbörjas. Några extra möten eller mejl kan spara både tid och pengar för att undvika att jurister och eventuellt slutligen en domstol tolkar ordalydelsens innebörd.
Tipset är därför att inte bara skriva vad som avtalats utan att också skriva det ni menar.
Jonathan Löwy
biträdande jurist på AG Advokat
