”Jag är en jobbig sanningssägare”

Sedan ett år tillbaka har Lotta Jaensson sin arbetsplats i det öppna kontorslandskapet på Skanskas plan 8 i Solna.

— Jag trivs jättebra. Jag ville egentligen in på Skanska redan efter Jagvillhabostad. När jag började där var byggbranschen otroligt gnällig, men efter några år började det låta annorlunda — framför allt på Skanska. Då började man prata utveckling och nytänkande, berättar hon.
I dag är hon klädd i en grå stickad klänning, kofta och höga svarta stövlar. Hon pratar snabbt och mycket.

Lotta Jaensson är uppväxt i Gävle, med en mamma som är specialpedagog och en pappa som är psykolog. För henne var det självklart att läsa vidare på universitetet, vilket många i hennes bekantskapskrets ifrågasatte.

Efter studieåren vid Uppsala universitet åkte hon till Spanien för att plugga ett år — och blev kvar i åtta. Hon jobbade med turism, engelskundervisning och försäljning i flera år.

— När det var dags att flytta hem drog jag ut på det ett år på grund av bostadsbristen i Stockholm.

Väl hemma började hon söka jobb, men det gick ganska trögt. Så fick hon syn på en ”ganska oseriös annons” från Jagvillhabostad.nu, som sökte en projektledare. Lotta Jaensson skickade in en drapa om att hon var så less på bostadsbristen. Och fick jobbet.

I början var nätverket ganska offensivt och högljutt. Lotta Jaensson beskriver det som en livshistoria.
— När man är liten måste man skrika jäkligt högt för att höras. I tonårsstadiet blir man lite mer välartikulerad och folk lyssnar mer. Sen kommer vuxenstadiet när man är respekterad och tas på allvar. Där är nätverket nu, säger hon.

På ledarplats i DN har Jagvillhabostad anklagats för att anfalla politikerveckan i Visby, tränga sig in på andra organisationers seminarier och avbryta talare. Men den beskrivningen håller inte Lotta Jaensson med om:

— Vi fick inga inbjudningar i början, vi fick ringa och tigga till oss en plats. Det har kallats att vi kuppade, men det är fel, det handlar mer om att vara på rätt plats även om det inte alltid är så välkommet, säger Lotta Jaensson.

Numera är Jagvillhabostad.nu mer välkänt och accepterat.
— Nu är de alltid med i programmen och remissinstans inför politiska beslut, säger Lotta Jaensson.

Men hon vet att Göran Johansson, sossarnas starke man i Göteborg, fortfarande är upprörd över nätverkets annonskampanj hösten 2003. I den ställdes frågan ”Varför finns det ingen bostadskö i Göteborg?” och ett av tre svarsalternativ var ”Göran Johansson har redan en bostad.” Lotta Jaensson var mamma till den kampanjen, som ledde till ganska frostiga relationer till den politiska ledningen i staden.

Men hon ångrar den inte.
— Jag tycker att det var en skitbra kampanj. Den är känd än i dag, fem år senare. Jag är faktiskt ganska nöjd. Vi förde våra medlemmars talan, och lite utmanande tycker jag att ett ungdomsnätverk kan vara.

Lotta Jaensson var Jagvillhabostad.nu:s nationella projektledare i två år. När Mona Sahlin sedan frågade om hon ville leda en utredning med konkreta åtgärdsförslag för att få in unga på bostadsmarknaden kunde hon inte tacka nej. Hon fick titeln nationell bostadssamordnare och hann lägga 25 åtgärdsförslag innan de borgerliga lade ner utredningen i början av 2007.

Ett av hennes åtgärdsförslag handlade om en nationell bostadssajt, som samlar all kunskap om bostadsmarknaden, till exempel vilka bostadsförmedlingar som finns på olika orter.

— Det är faktiskt ett förslag som borgarna vill genomföra. Och flera av de andra förslagen finns med i Stockholmssossarnas program.

Nu har Lotta Jaensson lämnat tiden som eldsjäl på den ideella organisationen Jagvillhabostad.nu bakom sig. Hon är en del av storföretaget Skanska, vars verksamhet går ut på att tjäna pengar.
— Det stör mig inte ett dugg. Att tjäna pengar och göra samhällsnytta går utmärkt att kombinera.

Hon tycker egentligen inte heller att hon har skiftat fokus. Hon jobbar fortfarande för dem som står utanför bostadsmarknaden, möjligtvis har hon vidgat gruppen till att inkludera inte bara ungdomar utan även människor med utländsk bakgrund.

Utvecklingsprojektet hon leder på Skanska kallas Miljonhemmet. Syftet är att ta fram åtgärder och metoder för att bygga om miljonprogrammet.

— Vi ska utveckla allt från konkreta metoder för hur man kan bedöma betongskador till hur man får med sig de boende och tar tillvara deras kunskap och hur man kan energieffektivisera, berättar hon.

Hon och kollegan Margaretha Casenberg jobbar heltid på projektet, i övrigt uppskattar Lotta Jaensson att ett 50-tal medarbetare är involverade.

Varför gör Skanska det här?
— Det finns ett uppdämt renoveringsbehov inom miljonprogrammet, det kommer att komma otroligt mycket på samma gång. Upprepningseffekten som man fick när man byggde miljonprogrammet borde vi kunna få även med renovering.

Tanken är att Skanska ska ha ett koncept som kunderna, framför allt de kommunala bostadsbolagen, kan välja delar av eller helheten.
— Vi ska kunna vara med i hela processen, säger Lotta Jaensson.

Analysföretaget Industrifakta bedömer att omkring 650 000 lägenheter från rekordåren 1961-1975 ännu inte har renoverats. Enligt fastighetsägarna behöver 350 000 av dem rustas under den närmaste femårsperioden. Skanskas målsättning är att ta 20 procent av den marknaden.

Kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell (kd) öppnade i ett tidigare nummer av Byggvärlden för att regeringen kan komma att bidra ekonomiskt till upprustningen av miljonprogrammet.

— Jag blev så glad när jag såg det. Jag har hela tiden varit övertygad om att det skulle komma statliga pengar. Det finns egentligen inga valmöjligheter, anser jag, säger Lotta Jaensson.

Det här är ”världens chans” att komma åt flera viktiga samhällsproblem, menar hon; dels rustas befintliga bostäder, dels minskar energislöseriet, segregationen och arbetslösheten.

— Man kommer långt på arbetsmarknadsfrågan, bostadsfrågan och integrationsfrågan. Man kan skapa arbetstillfällen till grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden och man skapar större valfrihet i boendet. Då är det också rimligt att alla är med och betalar.

Hon är övertygad om att det skulle vara en samhällsekonomiskt lönsam affär. En vinna-vinna-situation för alla inblandade.
— Men jag tycker egentligen inte att det är en ekonomisk fråga. Det handlar om vad man har för nationell ambition med bostäder, säger hon.

Hur mycket statliga pengar som ska till har hon ingen uppfattning om. Men de behövs förhållandevis snart.
— Annars finns en risk att man fortsätter lappa och laga. Men då kommer vi inte åt miljöfrågan, att miljonprogrammet läcker energi, och segregationen och arbetsfrågan. Vi har helt enkelt inte råd att låta bli, säger hon.