”Infrastrukturen blir allt smartare”

Infrastrukturminister Anna Johansson. Foto: Kristian Pohl/Regeringskansliet
Hennes område är brett och på skrivbordet just nu ligger exempelvis stora frågor som Sverigeförhandlingen, en ny nationell plan och infrastrukturpropositionen.
Men i kalendern finns även utländska ministerbesök och parkeringstillstånd för funktionshindrade. 
– Även om området innehåller tusentals beståndsdelar så finns det ändå en röd tråd i det, säger infrastrukturminister Anna Johansson (S).

Enligt Anna Johansson är den röda tråden att skapa nytta för medborgarna, företagen och samhället. 
Men den befintliga infrastrukturen är i stort behov av upprustning och frågan om hur upprustningen ska finansieras och vilka alternativ som finns till finansiering är en stor fråga som diskuteras i många sammanhang.
– Till största delen så kommer infrastrukturen bekostas med statliga anslag. Eftersom vi står inför väldigt stora investeringar, inte minst de nya stambanorna som vi planerar för, så tror jag man behöver komplettera den finansieringen med andra typer av finansiering.  
 
Olika typer av värdeåterföring till staten är värt att titta närmare på, menar hon.
– När fastighetsskatten togs bort försvann en värdeåterföring. Om man till exempel bygger en ny järnväg bidrar den med ökade fastighetsvärden där den går fram, men i dag finns inget som gör att en del av det återförs till staten. Sverigeförhandlingen tittar bland annat på system värdeökning.
 
Hon har varit minister i drygt ett år nu och sammanfattar tiden så här:
– Omvälvande. Utmanande och väldigt, väldigt roligt.

 Hur kände du när du fick frågan om du ville bli infrastrukturminister?
– Chockad kanske är att ta i, men ganska nära. Det spekulerades innan, men jag slog det ifrån mig.
 
Varför då?
– Det fanns väldigt många duktiga människor i partiet, framförallt inom infrastrukturområdet. Jag har aldrig jobbat direkt med de frågorna, men alla som är politiskt aktiva i en kommun kommer i kontakt med ämnet. Jag kände mig osäker eftersom jag inte riktigt hade sakkunskapen, men samtidigt så var det en fantastiskt spännande utmaning. Jag fick ett dygns betänketid och jag tror aldrig jag hade förlåtit mig själv om jag tackat nej.

Hur tänkte du kring sakkunskapen?

– Jag måste ta till mig den kunskap som finns, läsa på och sätta mig in i ämnen, men jag ska inte ta på mig rollen att vara den som har den djupaste sakkunskapen. Här finns en stor organisation med otroligt kompetenta tjänstemän.

Hur ser du på beslutet att tillfälligt pausa bygget av Förbifarten, som var ett av de första stora besluten du tog?

– Så som läget var då så har jag svårt att se att vi hade kunnat hantera det på något annat sätt.

Hur ser du på att du fick kritik av Konstitutionsutskottet för just den frågan?
– Hade det varit kritik som varit mer allmän, till exempel hur vi i regeringskansliet hanterar frågor, hade vi behövt se över våra rutiner, men nu var det ett väldigt annorlunda läge. Självklart tar man till sig av kritiken och funderar på om man kunde ha gjort något annorlunda och i så fall vad. 

Du växte upp i en politisk familj, där pappan Göran Johansson var ”Göteborgs starke man” under många år, när blev du själv politiskt intresserad?
– Jag har varit intresserad av samhällsfrågor så länge jag kan minnas. Redan som barn berördes jag av orättvisor i världen.

 

1994 fick du ditt första politiska uppdrag, som ersättare i stadsdelsnämnden i Göteborg. Hur var det?
– Det var under den perioden när det var mycket nedskärningar, så det var inte så upplyftande att vara politiker. Men det var väldigt intressant att och lärorikt. Det tog ett tag att förstå hur politiska beslut växer fram, att gå från att tycka och driva frågor till att hitta ett sätt att manövrerar sig fram. 
 
Vilka egenskaper har du som gör dig till en bra minister?
– Jag tror det är en klar fördel att jag varit kommunpolitisk aktiv under lång tid. När det kommer till egenskaper tror jag att jag ofta har en ganska hygglig förmåga att förstå de lite större sammanhangen. Jag är nog rätt så cool och inte stressar upp mig så ofta. 

Du hade nyligen besök av Ukrainas infrastrukturminister. Vad kan andra länder lära av Sverige?
– De utmaningar som vi har här finns överallt. Det handlar om att gå från ett transportsystem baserat på fossilbränsledrivna fordon till att jobba med andra lösningar. På vissa områden, bland annat teknikutveckling och trafiksäkerhetsfrågor, har Sverige kommit väldigt långt. Vi har också ett väldigt vidsträckt och stort vägnät och ett nationellt järnvägssystem. Sedan finns det förstås synpunkter på hur de fungerar, men jämfört med vissa andra länder så fungerar de väl. Det finns också länder som kan lära av hur vår arbetsmiljölagstiftning fungerar.
 
Vad kan vi lära av andra länder?
– I en global kontext är våra storstäder nästan som byar, så vi kan lära oss av de som byggt fungerande transportsystem i riktigt stora städer. Höghastighetståg har vi inga än, där kan vi lära av hur andra har gjort.

Vad tror du om framtidens infrastruktur?
– Den infrastrukturen som finns i dag kommer att vara dominerande under lång tid. Men det kommer att komma nya inslag som gör att man kan använda infrastrukturen lite mera effektivt, till exempel förbättrad trafikinformation som gör att man får bättre flöden. Vi ser också ett skifte när det gäller fossildrivmedel och det kommer att fasas ut. Jag tror också att fler smarta kollektivtrafiksystem kommer att utvecklas, exempelvis bussgator och stora kapacitetstunga bussar med eldrift. 

När får vi se den första självkörande bilen på svenska gator?
– 2017. Det är otroligt spännande projekt som heter Drive Me. 2017 ska 100 självkörande bilar åka på några utvalda vägar runt Göteborg.

 
Regeringen har satt ett mål om nollutsläpp från transportsektorn. När når man det?
– Vi kommer att se en utveckling där vi går åt det hållet ganska snart. Det är en stor fordonsflotta som ska bytas ut. Om vi pratar tiotals år… 2050, kanske.
 
Målet är också att Sverige ska vara först med nollutsläpp. Är det viktigt att vara först?
– Ja, det tycker jag.  Dels ur ett affärsperspektiv, men också för att visa att vi tar det här på största allvar och eftersom det är viktigt att någon tar täten. 

Vad drivs du av i jobbet?
–Det låter kanske banalt, men jag vill åstadkomma förbättringar inom mitt ansvarsområde. Drivkraften är väl egentligen att kunna se tillbaka och känna att det blev lite bättre, vi gjorde skillnad i människors liv.