För att få ett bra samarbetsklimat och en effektiv framdrift i ett byggprojekt är det viktigt att beställaren och entreprenören har ett öppet, samarbetsvilligt och informativt förhållningssätt till varandra.
Som advokat med inriktning på ekonomiska tvister i byggbranschen kan jag konstatera att detta förhållningssätt ofta blir svårare att upprätthålla om det inträffar oväntade förhållanden som orsakar merkostnader, vilket nog händer i princip i alla entreprenader. Där och då uppstår ofta ett slags bollande av den oönskade kostnadspåsen fram och tillbaka mellan beställare och entreprenör, där båda försöker få in det avgörande argumentet som gör att påsen aldrig kommer tillbaka.
För att parterna ska kunna hantera denna typ av situationer på ett likartat och förutsebart sätt har byggbranschen genom BKK tagit fram standardavtal (AB 04 och ABT 06) som fördelar de ekonomiska riskerna mellan beställare och entreprenör. I avtalens förord anges att bestämmelserna ”bygger på en rimlig balans mellan rättigheter och skyldigheter som syftar till en ekonomiskt optimal riskfördelning mellan parterna. Ändringar i dessa bestämmelser ska därför undvikas.”
Trots BKK:s förmaning är det dock idag snarare regel än undantag att entreprenadavtal innehåller bestämmelser som ändrar riskfördelningen enligt AB eller ABT. Eftersom det i byggbranschen ofta är beställaren som slutligt styr över avtalsinnehållet är det naturligt att dessa ändringar i princip alltid innebär en ökad ekonomisk risk för entreprenören.
Till skillnad mot BKK har jag inga principiella problem med detta. Avtalsfrihet råder och entreprenören kan förstås alltid avstå från att ingå avtal med en allt för hög risk. Som jurist kan jag dessutom tycka att det är intressant att tolka och tillämpa avtal med många, krångliga och inte sällan oklara ändringar. Avtalstolkningen blir helt enkelt inte så likartad och förutsebar som BKK önskar, vilket en person som jag – dvs. med böjelse för komplicerad avtalstolkning och argumentationsteknik – kan uppskatta.
Om man dock bortser från mina personliga yrkesmässiga preferenser, kan jag konstatera att alltför omfattande och betungande ändringar av den ekonomiska riskfördelningen avseende bl.a. tidsförskjutningar, förändrade produktionsförutsättningar och ansvaret för tillhandahållna tekniska lösningar tyvärr ofta innebär att förhållningssättet mellan parterna i entreprenaden till slut inte blir särskilt öppet, samarbetsvilligt och informativt. Detta gäller även bestämmelser som medför en väldigt formalistisk ekonomihantering. Som exempel kan jag nämna att jag i skrivande stund har ett ärende där motparten inte betalar ett utfört ÄTA-arbete, trots att arbetet ostridigt är beställt som ett ÄTA och dessutom av en behörig person. Grunden för invändningen är istället att beställningen inte skett på föreskriven blankett, utan i ett vanligt e-mail.
Sammanfattningsvis kan jag konstatera att avtalsfrihet som sagt råder och att avtal med en omfattande förskjutning av de ekonomiska riskerna på den ena parten givetvis kan kännas tryggt och bra för den andre. Samtidigt bör man som avtalsförfattare inte bortse från att sådana avtal kan medföra inte bara ett försämrat samarbetsklimat och en negativ påverkan på entreprenadens framdrift, utan i värsta fall att det hela övergår i en långdragen, blodig och plågsam tjurfäktning där den skadade tjuren kommer göra allt för att matadoren (och kanske matadorens advokat) …get the horns.
Advokat
AG Advokat
