Vad hände?
– Min partiledare bestämde sig för att förnya det lag som han vill ha i regeringen. Det är hans privilegium och för mig är det helt okej att gå vidare till nya arbetsuppgifter i Riksdagen.
Visst var det så att du stod till förfogande att fortsätta som minister?
– Ja, absolut. Javisst.
Hade du velat stanna kvar som minister på Finansdepartementet?
— Det är inte en fråga om vad jag vill eller inte vill. Det är ett omfattande arbete för statsministern att bilda en ny regering, och det gör han i samspel med de partiledare som ingår i koalitionen. Vad enskilda statsråd har för tankar kommer väldigt långt ned i prioriteringarna.
Det låter på dig som att KD:s partiledare Göran Hägglund bestämmer vilka kristdemokrater som får sitta i regeringen. Är det inte statsministerns beslut?
— Det är inte statsministern. Spekulationerna om att Fredrik Reinfeldt talat om vilka han inte vill ha är helt fel.
Så Göran Hägglund har beslutat vilken kristdemokratisk trio han vill ha i regeringen?
— Statsministern kan säkert säga ”henne eller honom kan jag absolut inte tänka mig”. Men jag har inte uppfattat att det funnits sådana inslag.
Du ersätts ju nu av den nyblivne moderaten Peter Norman (fram till nu vd på Sjunde AP-fonden). Ville Moderaterna ha Finansdepartementet för sig själva?
— Jag tror inte att jag under några omständigheter hade kunnat behålla finansmarknadsavdelningen. Jag har ingen insyn, men det är nog en rimlig tolkning av hur det blev: att det parti som hade en stor valframgång ville befästa sin framgång på Finansdepartementet.
— Men jag tror inte att det hade någon betydelse för hur den kristdemokratiska laguppställningen i regeringen ser ut.
Alla tre kristdemokratiska statsråden samlas nu på Socialdepartementet. Mats Odells omfattande portfölj splittras upp på tre ministrar. Nya Finansmarknadsministern Peter Norman behåller finansmarknadsfrågor och får dessutom fullt ansvar för de statliga bolagen (dock inte SEK, som verkar stanna på Utrikesdepartementet). Regionfrågorna flyttas till Anna-Karin Hatt (C). Kristdemokraten Stefan Attefall tar hand om kommun- och bostadsfrågor.
Vad tycker du om finansmarknadsministerns nya roll, med tydligare fokus på just finansmarknadsfrågor och statliga bolag?
— Det tror jag är bra. Jag tror inte heller att man kan hitta en lämpligare person än Peter Norman, som ju har erfarenhet från Riksbanken, från marknaden och som myndighetschef på Sjunde AP-fonden, där han har väldigt gott renommé.
Har du hunnit prata med honom efter utnämningen?
— Ja, jag träffade honom både i Riksdagen på talmannens mottagning och på kvällen, i konserthuset och kungaparets mottagning.
Gav du Peter Norman råd?
— Nej det gjorde jag inte. Vi bestämde att vi ska träffas och talas vid.
Vad har du inte lyckats få igenom under dina fyra år som statsråd?
— På finansmarknadsområdet så är jag ledsen att vi inte hann bli klara med investeringsfondskontot (en spardepå med fördelar och beskattningsmodell liknande kapitalförsäkringen AFV:s anm.). Det är ingen lätt fråga, om det ska ske på ett statsfinansiellt neutralt sätt.
— Det andra är att vi inte han bli klara med finanskriskommissionen. Det utgår jag ifrån att man kommer att lösa förhoppningsvis snabb sätt. Krismedvetande är en färskvara.
Mats Odell noterar att utredningen av efter bankkrisen på tidigt 1990-tal lades i en byrålåda på Finansdepartementet. Banklagskommitténs betänkande togs upp igen i början av 2007 och resulterade i den banklag som klubbades i grevens tid, 29 oktober 2008. Alltså en och en halv månad efter Lehmans konkursbeslut.
Själv tror Mats Odell att han blir ihågkommen för överenskommelsen med Hyresgästföreningen, Fastighetsägarföreningen och de allmännyttiga bostadsbolagen SABO, som klubbades i Riksdagen i somras. Det är ett helt nytt förhandlingssystem, som i förlängningen ska leda till en kraftig ökning i byggandet av hyresrätter, hoppas den avgående ministern.
— Det är nog den strukturellt viktigaste åtgärden jag har fått medverka till. Alla ungdomar som i dag inte får bostad och alla studenter som inte hittar någonstans att bo kan se framtiden an med lite större optimism.
Vilket är det märkligaste ögonblicket under dina fyra år som finansmarknadsminister?
— Märkligaste? Ja, det är ju knivsskarp konkurrens mellan olika saker. Det är lätt att bli indiskret om jag verkligen skulle ta fram det märkligaste ögonblicket. Jag ska välja något som kan publiceras.
(Lång tystnad.)
— Jag får återkomma till dig, Erik. Det är flera saker som flimrar förbi.
Du återgår som nu ledamot i Riksdagen. Vad ska du göra?
— Det kommer att klarna. Jag har ett antal möjligheter där, som vi ska diskutera, i dag bland annat.
Erik Wahlin
