Sweco inledde ett samarbete med Läkare utan gränseri början av 2009. Samarbetet innebär att Swecos medarbetare får möjlighet till tjänstledighet för att åka utomlands med Läkare utan gränser för kortare eller längre perioder. Hittills har tre Sweco-medarbetare åkt ut i fält.
Ida Rennemark lämnade Sverige i november för att åka som volontär för Läkare utan gränser. I fem månader har hon sedan lett projektering och bygge av ett barn- och kvinnosjukhus i Monrovia.
– Jag blev varnad för att lokala byggföretag försöker få pengar ur varenda möjlighet, att de är lite slöa och att de inte bygger med den bästa kvaliteten. Men jag hade tur med den entreprenör jag valde, vi hade ett väldigt bra samarbete, säger Ida Rennemark. På bygget basade hon över 70 man.
– De hade aldrig sett en tjej som är ingenjör tidigare och hade aldrig haft en kvinnlig chef, så det var lite annorlunda. Det ställer en inför utmaningar man aldrig har haft hemma, säger hon. I början blev hon ofta ifrågasatt, men hon hanterade situationen genom att själv hugga i.
– Jag körde skottkärra, blandade betong, la grunden till hus och kompakterade betong. När de insåg att jag kunde fick de respekt för mig och började fråga mig saker.
Liberia har härjats av inbördeskrig och statskupper, det senaste kriget tog slut 2003. Spåren från kriget syns fortfarande tydligt.
– Man ser rester av kriget överallt när man åker på gatorna i Monrovia. Man ser kanonhål i hus, stora övergivna hus, människor som har förlorat en arm i en sprängladdning, berättar hon.
Säkerhetsläget är instabilt och Läkare utan gränser hade strikta säkerhetskrav på sin personal. – Vi fick aldrig köra bil, vi hade alltid chaufförer som körde oss, och vi måste rapportera till ett radiorum vilka vi var och vart vi skulle åka. De måste veta var vi var om det blev upplopp någonstans.
Tillbaka i Sverige igen njuter Ida Rennemark av att allt är strukturerat och välordnat. Tiden i Liberia tycker hon var omvälvande.
– Det var en känslomässig berg- och dalbana. Man har gått igenom allt från att vara rädd, oerhört ensam, att känna på att vara minoritet, till fantastiska möten med lokalbefolkningen som har ett sådant hopp och framtidstro, säger hon.
Ida Rennemark har alltid varit intresserad av humanitärt bistånd och velat hjälpa dem som har det sämre. Nu när hon har gjort det känns det jättebra, säger hon.
– För det första är jag väldigt nöjd med min insats i Liberia. Jag har bidragit med någonting, jag har byggt ett sjukhus och det kommer att stå där i 50-100 år. Det är en rätt häftig känsla. Det enda nu är att jag har halva mitt hjärta i Afrika. Jag saknar jättemånga människor där nere, särskilt en massa barn som var på sjukhuset.
Ida Rennemark
Ålder: 30 år.
Titel: Projektledare för byggprojekt.
Bor: I lägenhet i Stockholm.
Familj: Mamma, pappa och bror.
Utbildning: Civilingenjör med inriktning mot väg och vatten.
Fritidsintressen: ”Jag gillar att laga mat, resa, spela golf, segla och fiska.”