Tunnelbygget i Hallandåsen började med ett genant misstag inför inbjudna politiker och media tidigt på våren 1993. Den väldiga borrmaskin som entreprenören Kraftbyggarna skulle köra in i berget var i ett sådant skick att den inte startade. De närmaste veckorna och månaderna visade det sig att borren inte fungerade i den porösa, uppspruckna och södervittrade sörja som tunnelbyggarna stötte på vid det norra påslaget utanför Båstad. Borren var byggd för att jobba i hårt och stabilt berg, den behövde hårda och stabila bergväggar att ta spjärn mot för att fungera. Dessutom var den så tung att fronten sjönk i leran och borrade snett neråt. Kraftbyggarna kom 13 meter. Sedan var det stopp. Borrmaskinen fick, under stora svårigheter, backas ut och kom aldrig att sättas in i tunneln igen. Utan tvekan var det ett grovt misstag av Banverket att anlita Vattenfalls dotterbolag Kraftbyggarna, som saknade kompetens för ett så svårt projekt. Men bolaget hade lämnat det billigaste budet och hävdade att man skulle borra sig genom åsen för 690 miljoner kronor – så billigt att hela projektet skulle bli samhällsekonomiskt lönsamt. – Vi visste inte vad som väntade oss i åsen, förklarade Kraftbyggarnas projektledare Stig Östfjord, när Ny Teknik första gången besökte tunnelprojektet hösten 1994. Tunnelbyggarna hade då övergått till konventionella och beprövade byggmetoder – borra, spränga och schakta sig framåt. Men inte heller det fungerade. Ju mer man sprängde desto värre sprack berget. Vattenflödet ökade. Vattendomen, den mängd grundvatten tunnelbyggarna fick tappa åsen på, överskreds ständigt. Man fastnade i en ond cirkel av ständiga injekteringar och förstärkningar med cement och liknande preparat som inte fungerade. Tunnelbygget körde fast och stod snart helt still. Relationerna mellan Kraftbyggarna och Banverket blev så dåliga att de inte kunde samarbeta längre. Parterna förmådde inte komma överens om vilka arbetsmetoder man skulle satsa på. En del av motgångarna kan skyllas på de bristfälliga undersökningar och utredningar av åsen som gjordes under 1980-talet. Utredningar som blundande för eller nonchalerade bergets verkliga beskaffenhet och som brukade utmynna i att det inte fanns några särskilda svårigheten i åsen. Det fanns dock geologer och konsulter som varnade den som ville lyssna. Och 1990 kom den första verkligt seriösa utredningen, som gjordes av Banverket och företaget VBB Viak. För första gången går det att ana vad som väntar i åsen. Det talas om ”mycket dåligt berg”, ”betydande svaghetszoner” ”lera” och ”väldiga sprickzoner”. Ändå blundar Banverket och satsar på Kraftbyggarna och billigast möjliga byggmetod. Problemen fortsätter när Skanska tar över efter Kraftbyggarnas misslyckande. Skanska fortsätter att borra, spränga och schakta och vattnet forsar. Tempot är hög-re än under Kraftbyggarnas tid, men till kostnad av sänkt grundvatten, sinande brunnar, en ständigt överskriden vattendom och tilltagande konflikter med ortsbefolkningen och Båstad kommun. Den nya entreprenören testar det ena tätningsmedlet efter det andra och 1997 hittar man en kemikalie som fäster och tätar. Ett franskt medel som heter Roca Gil. Försöken som Banverket och Skanska gör resulterar i en av landets största miljöskandaler. Vattendrag förgiftas, kor som betar uppe på åsen dör. Bönder får svårt att sälja grödor som kan vara förgiftade av akrylamid. Chefer på Ban-verket och Skanska åtalas.
