Svensk media har på senare tid börjat uppmärksamma det norska och finska angreppsättet på arbetsmarknadsrelaterad kriminalitet. Det är inte en dag för tidigt. Den som jämför Sverige med våra närmaste grannländer noterar intressanta skillnader, skriver Lennart Weiss.
En första är att de faktiskt begriper vad det handlar om. För att sortera ut saken vill jag peka på två talande svenska exempel på dikeskörningar. Den mest förvånande levererades av Delegationen mot arbetslivskriminalitet som lämnade sitt slutbetänkande så sent som i februari. Redan betänkandets sammanfattning skvallrade om att något gått snett, alternativt att sekretariatet drabbats av tidsbrist. Sida upp och sida ned fokuseras de papperslösas situation. Det är naturligtvis inte fel att den gruppens situation uppmärksammas.
En bra sak är att delegationen (efter tips från Veidekke) uppmärksammar att det sedan 2013 funnit ett särskilt lagstöd, benämnt sanktionsdirektivet (2009/52/EG) som ger personer från ”tredje land” (d v s utanför EU) utan uppehållstillstånd lagreglerad rätt till lön enligt (obs) kollektivavtal. (Där fick de som hävdar att det är oförenligt med svensk lag att i offentliga sammanhang ställa krav på kollektivavtal.)
På sidan 9 i Veidekkes nya Handbok för beställare av entreprenadtjänster beskrivs innebörden av sanktionsdirektivet och den utformning som direktivet fått i svensk lag. Delegationen uppmärksammar det vi på Veidekke redan visste, att lagen aldrig tillämpats och att det är minst sagt krångligt att hävda sin rätt enligt gällande lag. Regeringen missade nämligen att ge någon myndighet ansvaret för implementeringen av lagen, att ens informera om saken och än mindre att stötta papperslösa att få sin sak prövad och reglerad. Detta hål täpper nu delegationen till genom att föreslå att Diskrimineringsombudsmannen får ett uppdrag att informera om lagstödet samt att stötta papperslösa att driva ärenden mot domstol.
Så varför är jag missnöjd? Ja inte i sak utan för att fenomenet trots allt representerar ett marginalproblem. På samma tema finns en tydlig tendens att de sedan 2022 inrättade regionala centren mot arbetslivskriminalitet (AKC) gradvis är på väg att fokusera på ett annat marginalproblem, snarare än själva huvudfrågan. Vissa föraningar ges redan av AKC:s placering och antal. Idag finns sju stycken, ett i varje polisregion. Enligt de rapporter jag får driver polisen envetet på för att AKC gradvis ska lägga ökat fokus på den så kallade organiserade brottligheten (OB).
Inom bland annat Skatteverket finns röster som reagerar mot en utveckling som förefaller ha som avsikt att kapa åt sig ytterligare resurser till det som redan är polisens kärnuppgift. Redan idag finns nämligen forum och verktyg för dessa insatser i form av Myndighetssamverkan mot OB (2009), Operativa rådet och Nationella underrättelsecentret (Nuc) samt Sverige mot organiserad brottlighet (SMOB) som är ett sorts nationellt kunskapsnav mellan myndigheter, akademin och näringslivet. Inte heller detta är fel. Från Veidekke kan vi själva vittna om vilken stress som uppstår och vilka resurser som måste mobiliseras när man får in den här skiten i butiken. Men det är fortfarande inte rätt fokus eller rätt prioritering.
I Norge och Finland, som ligger hästlängder före Sverige i dessa frågor, har man förstått att problemets kärna utgörs av det breda och helt gränslösa fusket med löner, skatter, sociala avgifter och arbetstider. I en aktuell avhandling från KTH med namnet ”Finlands respektive Sveriges åtgärder mot arbetslivskriminalitet, människohandel och grå ekonomi” (se bl. a SvD Debatt, 5/4) framgår tydligt att finsk myndighetssamverkan fokuserar rätt.
Även i Finland ser man problemen med människohandel och organiserad brottslighet men har också förstått att dessa problem får spridningseffekter och ökar i omfattning om man ger den vardagliga mängdbrottsligheten fritt spelrum. Begränsar man den breda arbetsmarknadskriminaliteten motverkas de aktörer som gör mest skada och därmed osund konkurrens. Med Norges AKC och Finlands ”fenomenbaserade” myndighetssamverkan som exempel bör man vrida tillbaka fokus till det som är själva kärnproblemet.
Men även i detta avseende finns ett problem som behöver uppmärksammas. Så gott som dagligen hör jag hur biträden till leverantörer, kommunala upphandlare, jurister på Byggföretagen och representanter för Skatteverket, Arbetsmiljöverket, Försäkringskassan med flera reser hinder mot fördjupade kontroller genom att hänvisa till integritetsskyddslagstiftningen och GDPR. Via EU:s regelverk finns dock i grunden samma regelverk i Norge och Finland. Som förhåller sig helt annorlunda avseende avvägning och tillämpning.
För att åter hänvisa till Veidekke nya beställarhandbok kan jag bestämt avvisa att GDPR utgör ett hinder för att begära in arbetsgivarintyg, lönespecifikationer, utdrag från skattetransaktionskonto eller inbetalningar till försäkringskassan. Allt handlar om att 1) skriva in villkor i entreprenadkontrakten, 2) se till att företag och individer godkänner inhämtning av personuppgifter, 3) att PUB-avtal finns på plats och 4) att man hanterar uppgifterna på ett strukturerat sätt med koppling till ett enskilt projekt och att uppgifterna inte sparas. Veidekke löste dessa frågor i samspel med advokatbyrån MollWendens GDPR-experter och så borde fler kunna göra.
Summa summarum. I vare sig det ena eller andra fallet finns några oöverstigliga hinder att göra nödvändiga kontroller. Vad det handlar om är att ”vilja” och tyvärr misstänker jag allt som oftast att det är där som skon klämmer…
/Lennart Weiss, kommersiell direktör på Veidekke
