En stor del av mitt arbete som processjurist handlar om att beskriva för domstolen vad som hänt min klient och vad tvisten egentligen handlar om. För att kunna göra detta på ett framgångsrikt sätt krävs det att man inte räds ärendets tekniska frågor, utan kavlar upp ärmarna och tar sig an frågorna på ett sådant vis att man därefter är redo att förklara dem för en sexåring.
Spont, botteninjektering och hammarband. Listan kan göras lång på de ord som på sistone etsat sig fast någonstans där inne i kunskapsbanken. Att orden satt sig har tyvärr inget att göra med några förkunskaper på anläggningsområdet, utan har snarare att göra med duktiga klienter, en rad teckningar och, framför allt, ett bra råd från en delägare.
Speciellt i höstas fick jag tillfälle att verkligen grotta ned mig i ett antal tekniska frågor. En gedigen ÄTA-utredning hade hamnat på mitt skrivbord och jag hade att se fram emot en härlig mötesserie med klienten. Precis som det ofta är i entreprenadtvister innehöll ärendet en uppsjö av tekniska frågor som behövde utredas innan det var lämpligt att ta sig an juridiken.
Innan mötesserien skulle dra igång hade jag en avstämning med min delägare i ärendet som då förklarade vikten av att inte ge sig förrän man verkligen förstått de tekniska detaljer man fått förklarade för sig. Min kollega sa något i stil med detta:
”Tumregeln för att beskriva något i en process är den som Denzel Washingtons (advokat-) karaktär anvisade i filmen ’Philadelphia’, nämligen: ’Explain this to me like I’m a six year old!’. Det kan låta som ett skämt men är det absolut inte – den som följer den regeln kommer nämligen att åstadkomma en beskrivning/förklaring som praktiskt taget alla kan begripa. Många tvister har förlorats av parter som resonerade ’rätten består ju av erfaret folk, det här begriper de säkert!’, men ingen tvist har någonsin förlorats på grund av att en part varit övertydlig i sin framställning.”
Med det rådet i ryggen kände jag mig redo för mötesserien. Det skulle visa sig att ”sexåringsförklaringarna” fungerade bra på mötena, speciellt i kombination med en rad förträffliga teckningar signerade klienten själv. Att konceptet fungerade tror jag hade att göra med dels att det blev en avslappnad stämning i rummet när det stod klart för samtliga att de tekniska frågorna verkligen behövde förklaras ordentligt. Dels att det visade sig vara rätt roligt, det blev nästan som en sport att försöka förklara något till synes svårt arbetsmoment på ett så enkelt sätt som möjligt.
Vad var då syftet med dessa förklaringar? Kommer inte rätten att säga till, alternativt självmant kolla upp, om de inte förstår någon teknisk fråga som parterna försökt förklara? Tyvärr är det inte riktigt så det går till. Snarare händer ofta det omvända, det vill säga att domarna inte säger så värst mycket under förhandlingen men därefter i domen blir det ord och inga visor. Då kan det heta något i stil med att (om det nu rör ett ÄTA-arbete): ”Det framgår inte av Entreprenörens redogörelse vad det är för arbete och material som Entreprenören vill ha ersättning för, än mindre på vilket sätt det arbetet eller materialet har behövts eller tagits i anspråk för det här ÄTA-arbetet, varför Entreprenörens ersättningskrav i den delen ska ogillas”. Det är för att förhindra just detta, som det är viktigt att kunna presentera ärendets tekniska frågor på ett sätt så att rätten är med på vad som egentligen menas och vad det är klienten verkligen gör gällande.
Med det sagt bör det sägas att utmaningen i att kunna förklara något på ett enkelt sätt såklart inte bara gäller klienter, utan minst lika mycket oss jurister.
Så, nästa gång du möter en jurist som du har svårt att förstå så tycker jag därför att du gör klokt i att ta ett djupt andetag, föreställa dig själv som Denzel Washingtons (advokat-) karaktär och sedan säga: ”Explain this to me like I’m a six year old!”
