Det har nyligen meddelats domar i ett par uppmärksammade mål rörande ekonomisk brottslighet i byggrelaterad verksamhet.
Bland annat har en fastighetschef på Kriminalvården dömts för mutbrott och flera entreprenörer som medverkat vid byggandet av Söderledstunneln har dömts för bland annat grovt bedrägeri, samtliga till långa fängelsestraff.
Det ska sägas att ingen av domarna har vunnit laga kraft och med all sannolikhet kommer dessa att prövas i hovrätten, men oavsett kan det konstateras att det nog alltid förekommit och tyvärr nog alltid kommer begås ekonomisk brottslighet inom byggbranschen (och givetvis även inom andra branscher).
Vi har inte på något sätt varit delaktiga i de mål som nämns ovan och har ingen möjlighet att uttala oss om domarna är korrekta.
En mer generell frågeställning som vi som jurister ofta får frågan om när det meddelas uppmärksammade domar rörande ekonomisk brottslighet är varför sådan kan synas bestraffas klart hårdare än våldsbrott. Exempelvis fick den som dömdes till längst straff i Söderledstunnelmålet fem års fängelse, medan normalstraffet för våldtäkt är cirka två år och en misshandel av ”normalgraden” kanske renderar i några månaders fängelse.
För att försöka besvara frågan kan man börja med att titta på vilka överväganden som ligger bakom när man bestämmer vilka straff som ska dömas ut för olika typer av brottslighet.
Vad ett brott förtjänar för straff kan bestämmas på många sätt.
Ofta understryks i offentliga utredningar och betänkanden vikten av att straffen ska ligga i linje med det allmänna rättsmedvetandet, vilket vanligen definieras som den inställning majoriteten av allmänheten har om rättsliga frågor.
Svensk lagstiftning utgår vidare från att syftet med straffet är att få medborgarna i allmänhet att undvika brott – den så kallade allmänpreventiva effekten – men även på hur förkastligt brottet som sådant anses vara och de värden och intressen som kränks eller hotas genom brottet.
Vi är inte kriminologer, men om man utgår från vilket straff som krävs för att få allmänheten att inte begå brott är det nog så att straffets längd i ganska liten grad påverkar benägenheten att begå våldsbrott. Dessa begås ofta i affekt och i hastigt mod, dessutom mycket ofta under påverkan av alkohol eller andra droger. I en sådan situation reflekterar helt enkelt gärningsmannen inte över vilket straff han riskerar för sina handlingar.
Ekonomisk brottslighet är däremot ofta länge och, mer eller mindre, väl planerad och begås för att vinna ekonomisk vinning. Gärningsmannen tar då en kalkylerad risk och i en sådan situation är det lätt att se att straffets längd har stor betydelse för benägenheten att begå brottet. Ur allmänpreventiv synpunkt kan det därför säkert vara motiverat att bestraffa ekonomisk brottslighet hårdare än våldsbrott.
När det gäller hur förkastligt brottet som sådant anses vara och vikten hos de värden och intressen som kränks eller hotas genom brottet, är det sannolikt så att det allmänna rättsmedvetandet innebär att misshandel och våldtäkter ska straffas hårdare än exempelvis bedrägerier, mutor och skattebrott.
Även om det givetvis är viktigt att staten får in skattepengar och att man ska kunna sätta tillit till varandra i affärslivet, tycker nog de allra flesta att det är ännu viktigare att människor inte ska behöva riskera sin kroppsliga hälsa, för att inte tala om den psykiska ohälsa som typiskt sett kan följa hos den som utsätts för fysiskt våld.
Utifrån detta perspektiv, borde således våldsbrott straffas hårdare än ekonomisk brottslighet.
Vad ska man då som jurist konkret svara när man ställs inför frågan om det verkligen är riktigt att brottslighet som trots allt ”bara” handlar om pengar ofta kan bestraffas hårdare än gärningar som allvarligt skadar personers fysiska och psykiska hälsa.
Det kanske lite undflyende svaret på frågan är att det i själva verket i väldigt liten utsträckning är upp till domare och övriga jurister att avgöra den frågan.
Det är nämligen riksdagen, dvs. våra folkvalda politiker, som genom lagstiftning bestämmer ramarna för hur allvarliga straff som skall utdömas för olika typer av brottslighet.
Johan Rosén
Gustaf Cederschiöld
Advokater Andersson Gustafsson Advokatbyrå
