Ibland tänker jag på Anders Kraft. Han som i TV4 väckte debatt när han påade ett inslag så här: ”Om jag ser blonda grabbar köra runt i en stor, dyr Merca tänker jag: ’Bortskämda skitungar som kör pappas bil.’ Om jag ser unga mörkhyade killar köra runt i en likadan bil tänker jag: ’Kriminella.’ Det betyder att jag rasprofilerar. Det är inget jag är stolt över, men till skillnad från svenska polisen så erkänner jag att jag gör det.”
Var det dumt sagt? Kanske. Var det viktigt och modigt? Ja! Att se sig i spegeln och erkänna sina brister, det är ju första steget mot förbättring.
Själv känner jag mig hyfsat fri från fördomar (en självbild många har: enligt en studie anser sig 85 procent vara mindre fördomsfulla än genomsnittet). Men hur sant är det?
Säg att jag ska hålla i en anställningsintervju. Om den sökande heter Sören och är från Skövde reagerar min hjärna på ett visst sätt. Om han heter Mohammed och är från Dayr az-Zawr reagerar den på ett annat. Är det inte oundvikligt? Sören är ju så nära min egen identitet, familj och uppväxt – vi delar samma referenser för vad som är roligt på tv, gott att äta och härligt med svenska högtider – medan Mohammed kommer från något annat. Något som är okänt för mig.
Den instinktiva reaktionen kan gott kallas för rasism. Frågan är hur jag väljer att hantera den. Och jag tror att vår bransch behöver ställa sig samma fråga.
Inom samhällsbyggnad möter jag dagligen helt fantastiska människor. Men alltför ofta märks en rasism som inte skäms för sig. Som att vi så lätt buntar ihop ”utländsk arbetskraft” till en enhet, där alla fuskar och struntar i regler. Att det i byggfuttar kan klagas på arabisk lunch som luktar konstigt – att det skulle vara ett skäl till att nyanlända och infödda svenskar inte kan äta tillsammans (utan att någon lyfter 10 000-kronorsfrågan: hur gott luktar Sörens mikrovärmda torsk med äggsås?). Att jag i samtal med riksmedier får svara på om våra dödsolyckor har med utländsk arbetskraft att göra – som om ”de andra” står för risktagandet och slarvet, inte ”vi svenskar”. Kort sagt: att vi ibland verkar glömma att varenda människa vi ser är en människa precis som du.
Det är lätt att bli förbannad när man tänker på det här. Men jag tror att det viktigaste är att vara ärlig mot sig själv. När och hur pratar jag om invandrare? Positivt eller negativt? När nämner jag vilken hudfärg en person har? Är det då relevant i sammanhanget? Och på ledningsnivå: ger vi – handen på hjärtat – alla samma chans? Gör vi vårt yttersta för att förstå Mohammeds meriter från projekt i Damaskus, eller går Sörens trygga Chalmersutbildning före?
Vår bransch behöver all arbetskraft den kan få. Samtidigt har personer med utländsk bakgrund svårt att få jobb. Bland dem som redan jobbar inom samhällsbyggnad vittnar många om kränkningar och exkludering.
Vad kan det bero på?
Låt våra speglar ge oss svaret.
Kajsa Hessel,
ordförande Byggcheferna
