”De är inte byggföretagare”

Hans eget företag, Dipart, har slutat att jobba mot privatpersoner. De blev alltid slagna av andra, oseriösa som lämnade lägre anbud. Under onsdagskvällen var Jens Hoffmann med i TV4 och debatterade efter TV-programmet Fuskbyggarna.

— Skatteverket måste få rätt att göra oanmälda besök för att kontrollera så allt går rätt till på byggena. I dag måste de anmäla i förväg att de kommer , säger Jens Hoffmann, som Byggvärlden möter i den här intervjun.

— Jag får ingen kick av att vi har byggt ett snyggt p-hus. Människor är det roliga, säger han.

I Bagarmossen i utkanten av Stockholm gjuter Jens Hoffmanns byggföretag Dipart en betongtrappa. När Byggvärlden anländer presenterar vd:n alla yrkesarbetare och nickar sen mot betongplattan där trappan ska växa upp.

— Det här är en lite häftig grej, det är inte helt självklart, säger Jens Hoffmann på bred östgötska om precisionsgjutningen och ber förstemannen Mario Pabst berätta mer.

Betongarbetarna följer med in i byggboden för en fikapaus. De lyssnar och flikar in saker under intervjun. Röda gardiner hänger för fönstren och på bordet står en fruktkorg. Grzegorz Dabrowski visar bilder på sina barn och Jens Hoffmann drar genast upp mobilen för att visa sin familj.

Jens Hoffmann berättar att han halkade in i byggbranschen på ett bananskal. Efter gymnasiet pluggade han marknadsföring i Belgien. Första jobbet blev på en PR-byrå i Linköping — men firman gick i konkurs efter bara några månader.

I stället började han åka runt som knalle och sälja fiskedrag på marknader tillsammans med sin kompis Thomas Frankborn, som i dag är en av fyra delägare i Dipart. Eftersom Thomas Frankborns pappa jobbade på en fabrik som tillverkade balkongräcken började de båda knallarna även montera balkongräcken.

— Vi åkte runt på marknader och byggen och sov på vandrarhem eller i Chevabilen. Det var tröstlöst, vi tjänade nästan ingenting, berättar Jens Hoffmann.

I knappa två år reste de runt på det sättet.

— Jag är inte händig för fem öre, det är synd. Jag bar mest, men Thomas var hyggligt duktig, berättar Jens Hoffmann.

Så småningom började de sälja räcken och renovera hela balkonger.

— Runt år 2000 levde vi fortfarande ur hand i mun. Vi hade dålig lönsamhet och hade gjort alla misstag, och kunderna började ställa krav på kvalitetssystem. Men det hade vi inget.

Då kom Jens Hoffmanns bror Mats in i företaget. Han hade tidigare jobbat med ”mjuka” frågor som kvalitetssystem och organisationsfrågor på företaget BTS. På Dipart fick han uppdraget att kvalitetscertifiera företaget.

— Jag hade försökt i flera år att få oss kvalitetscertifierade men inte lyckats, berättar Jens Hoffmann.

Så småningom fastslog ledningsgruppen Diparts vision. Den innebar bland annat att företaget skulle omsätta 150 miljoner kronor år 2010, ha en hög och jämn kvalitet och en dokumenterat hög arbetsglädje. Det var tuffa mål för ett företag som då omsatte 15 miljoner kronor.

— Det var långt bort. För att nå dit behövde vi en gemensam bas att stå på, en gemensam värdegrund. När vi tog fram föregångaren till dagens dokument om våra kärnvärden var det det viktigaste vi har gjort, säger Jens Hoffmann.

I kärnvärdena står bland annat att Dipart inte accepterar mobbning eller rasism, att företaget ska bidra till en sund samhällsutveckling, värna om miljön och aktivt hjälpa de utsatta i samhället.

Och Dipart lyckades nå visionen. 2008 omsatte företaget 160 miljoner kronor. Nu har ledningsgruppen formulerat en ny vision som ännu inte har presenterats för medarbetarna. Även den visionen innebär en tillväxt.

Hur stora ska ni bli?

— Jag vet inte. Men drivkraften är inte att ha mycket pengar på banken. Att bygga ett företag där alla trivs är moroten. Drivkraften är att skapa ett fint företag där alla är stolta, det är det jag tycker är häftigt, säger Jens Hoffmann.

På bygget i Bagarmossen arbetar sex man med olika nationaliteter. Att ha en mångfald inom företaget har varit en medveten strategi.

— Det står i vår värdegrund att vi inte accepterar mobbning eller rasism. Men då var det någon som sa ”Jens, varför har vi bara svenskar på Dipart, vi lever inte vår värdegrund,” berättar Jens Hoffmann.

Då började arbetet med att rekrytera fler nationaliteter. Fortfarande är det dock svårt att få tag på kvinnliga medarbetare. I dag är 5 av 70 anställda kvinnor.

Dipart framstår som ett företag med ett stort hjärta. Företaget sponsrar ett härbärge för hiv-positiva hemslösa och medarbetarna deltar i ett projekt där hemlösa får glasögon.

— Vi ska inte bara skänka pengar. Det står i vår värdegrund att vi aktivt ska bidra till de utsatta i samhället, säger Jens Hoffmann.

För att värna om miljön fasar Dipart ut dieselbilarna och köper i stället in biogasbilar.

— När vi köpte den första biogasbilen var vi det första företaget i Stockholm som gjorde det. Då fanns fyra biogasmackar och tre var trasiga. Det var många som tyckte att jag var extrem då.

Rekryteringen är viktig för Diparts sociala engagemang.

— Under en intervju frågar jag inte om hur mycket armering de har hållit på med. Jag stämmer av grundvärderingarna, hur de tänker om källsortering, rasism, mobbning. Då får jag kanske människor som kanske bryr sig lite mer än andra, säger Jens Hoffmann.

Han berättar om ett tillfälle när en lärling ville säga upp sig. Jens Hoffman blev förvånad och satte sig i ett samtal med honom.

— Först ville han inte berätta, men sen visade det sig att förstemannen hade trakasserat honom, kört med honom och använt honom som springpojke. Jag sa upp förstemannen och behöll lärlingen, säger Jens Hoffmann.

Dipart har aldrig sagt upp någon på grund av arbetsbrist. Inte heller under finanskrisen och lågkonjunkturen 2009 skar man ner personalstyrkan. I stället anställdes ett tiotal nya medarbetare.

— Vi tappade omsättning och resultat, men vi blir fler, det är lite roligt. Man måste tänka längre än till nästa halvår, vi kan inte montera ner företaget bara för att det kommer en lågkonjunktur. Vi försöker göra mer med egen personal, det är en trygghet, säger Jens Hoffmann.

Men allt är inte frid och fröjd på Dipart. Säkerhetsarbetet har blivit eftersatt och arbetsmiljöplaner har ofta inte hunnits med innan bygget har dragits igång. Projektstyrningen brukar få de lägsta betygen i medarbetarenkäten.

— Vi har vuxit så mycket så det har inte skett helt kontrollerat. Nu har vi anställt fyra nya tjänstemän, men det borde vi ha gjort tidigare, säger Jens Hoffmann.

Dessutom behöver Dipart bli mer affärsmässigt i vissa lägen, menar Jens Hoffmann. Till exempel behöver de bli bättre på att ta betalt och bättre på att säga nej till projekt om beställaren ställer krav som företaget inte mäktar med.

Sedan flera år har Jens Hoffmann engagerat sig mot svartarbete och bland annat drivit kravet att Skatteverket ska få rätt till oanmälda kontrollbesök på byggen. På det egna företaget har han själv åkt ut på raider för att stoppa svartarbete.

— Det har förekommit då och då att vi har haft svart arbetskraft inhyrd av underentreprenörer. Vid en gjutning av takterrasser jobbade de som bilade betong svart. Där avbröt jag kontraktet med underentreprenören och projektanställde svartjobbarna, berättar Jens Hoffmann.

Hans engagemang mot svartarbete sprang ur Diparts kärnvärden. Men också ur det faktum att företaget ofta blev slaget i anbudstävlingarna.

— Vi hade konkurrenter vi aldrig kunde slå hur vi än räknade. De hade få anställda men många byggen igång.

Varifrån får du all drivkraft?

— Jag vill göra ett positivt avtryck i vårt samhälle. Det vore väl häftigt? Och så vill jag sova gott på natten. Jag är ingen byggare, jag får ingen kick av att vi har byggt ett snyggt p-hus. Människor är det roliga, om vi kan göra skillnad för väldigt många ska vi göra det.

Jens Hoffmann tycker att han har ett roligt jobb. Men i och med att visionen från 2003 är uppfylld har han tänkt tanken att göra något annat.

— Jag har faktiskt sökt ett jobb, som generalsekreterare för den svenska delen av Världsnaturfonden. Men jag kom inte ens till intervju.