Innan jag för sjutton år sedan började min bana på AG Advokat (tidigare Andersson Gustafsson Advokatbyrå) arbetade jag som domare i början av sin karriär. Även om jag var ung fick jag döma i en del komplicerade och ibland väldigt allvarsamma saker, allt från tvistemål om stora belopp enligt komplicerade kontrakt till brottmål om våldtäkt m.m. Morden tog däremot de lite mer erfarna domarna hand om.
Till skillnad mot i USA sker i Sverige – som tur är – inga förhandlade uppgörelser i brottmål. Att förhandla om att någon ska erkänna ett lindrigt brott i utbyte mot att inte riskera att åtalas och dömas för ett allvarligare är inte rättssäkert. För att åklagaren ska få framgång ska det givetvis krävas att det bortom rimligt tvivel är bevisat att det åtalade begått gärningen. Sådant ska man inte förhandla om.
I tvister om pengar är det däremot inte alls så. Domstolarna har nämligen som en av sina uppgifter att verka för att parterna träffar en förlikning, innan saken behöver tas upp till prövning i en så kallad huvudförhandling. Olika domare är olika intensiva i sina försök att få parterna att enas. I min roll som rättegångsombud har jag flera gånger varit med om att klienten blivit mycket förvånad över hur domstolen ibland i vad som liknar en påtvingad kohandel anstränger sig till det yttersta för att få parterna att komma överens. För egen del tycker jag att vissa domare ibland går för långt och blir närmast irriterade och besvärade över att klienten inte vill träffa en förlikning, utan istället envisas med att stå fast vid att domstolen ska döma och verkligen pröva saken, något som ju faktiskt är domstolens yttersta uppgift.
Även om vissa domare kanske går för långt finns det ofta goda skäl att förlikas. Från min egen korta tid på domarbanan minns jag att ett av de skäl som i vart fall domaren hade var att arbetsbelastningen minskade om man slapp att sitta i flera dagar och ibland veckor och lyssna på vittnen och advokater som på ett detaljerat och ibland lite tröttsamt sätt förklarade varför just deras klient hade rätt. Efter förhandlingen återstod sedan dessutom att överlägga och bestämma en dom och därefter ofta flera dagars arbete med att skriva en dom som på ett pedagogiskt och tydligt sätt förklarade varför domstolen dömde på ett visst sätt.
Nu när jag bytt roll till ombud kanske jag inte har lika stor förståelse för att en ledig eftermiddag för domaren utgör det bästa skälet för en förlikning. Däremot finns det bland flera andra ofta ett annat bra skäl för detta, nämligen att det är två helt olika saker att ha rätt och att få rätt.
Ett lite större bolag klarar ofta av att processa i flera år. Om det går vägen belönas man dessutom med att man får dröjsmålränta på nästan nio procentenheter på kapitalbeloppet (en av de bästa avkastningarna man kan få i dagens lågränteläge) och dessutom får motparten ersätta dig för den där kanske inte jättebilliga advokatens räkningar.
Om du däremot är ett väldigt litet bolag som tvistar mot exempelvis en stor skattefinansierad myndighet kan det däremot lika gärna sluta med konkurs på vägen på grund av bristande lividitet. Hur rätt man än hade, så får man inte rätt eftersom man inte såsom David fick komma så nära Goliat att man kunde träffa hans panna mitt i prick, endast beväpnad med en slunga och sten (och därefter skära av Goliats huvud med hans eget svärd, men någonstans här kanske liknelsen börjar bli väl våldsam).
Johan Rosén
Advokat/Partner
