Efter 17 år i böckernas värld bytte Ida Kullander bana. Mitt i arbetslivet.
Manushögar och korrektur ersattes av elektrikerns tänger och mejslar.
Ett beslut hon inte ångrar.
Jag träffar Ida Kullander i ett trångt kontor i Västberga industriområde, i södra Stockholm. Här samlas personalen på Eriksson&Sjöhag El AB på morgnarna över en kopp kaffe, innan de tar firmabilarna ut på jobb runtom i staden.
Nu är det eftermiddag och hon har avslutat dagens arbete, fortfarande klädd i de svarta arbetsbyxorna och tröjan med företagsloggan.
Ida Kullander har tagit en annorlunda väg till elektrikeryrket. Hon har nära till skratt och berättar med glädje om hur hon sadlade om, mitt i livet.
– Jag hade jobbat sjutton år i bokbranschen som frilansade redaktör, bildredaktör och korrekturläsare med egen firma. Men jag började tröttna och funderade på att göra något annat.
Ida Kullander såg sig om efter en annan bransch. Det var inget lätt beslut att ta ett sådant steg vid 47 års ålder.
– Jag hade gått kulturvetarlinjen på universitetet och praktiserat på bokförlag. Jag trivdes med bokbranschen – absolut. Jag hade ett litet barn och det var jättebra att vara frilansare då, kunna bestämma över sin egen tid. Men mitt barn blev större och frilansandet är lite ensamt. Jag började längta efter arbetskamrater – att ingå i ett sammanhang, kunna ta fikapauser ihop, men också att vara anställd. Inte behöva ragga jobb och kunder. Det var ekonomiskt svajigt ibland.
Hon ville ha ett praktiskt och handfast yrke. Där man ser ett tydligt och snabbt resultat av sitt arbete. Trädgårdsmästare och bagare var ett par idéer hon först övervägde, men ratade.
– Jag tänkte att jag är ju ändå rätt händig så ett hantverksyrke borde passa mig. Det är inte så att jag byggt ett hus, men jag har spacklat och målat och lite sånt.
Elektriker var inget yrke hon hade tänkt på tidigare i livet. Men det är det härliga med yrket, säger hon: man skruvar och kopplar lite grand och sedan lyser det! Underbart! Det är något annat än att traggla med språket i en text.
– Som elektriker får man tänka och fundera. Det är lite klurigt. Det kanske kan vara något, tänkte jag.
När hon till slut kommit fram till att elektriker lät kul och intressant, började hon googla utbildningar och såg en på KomVux där sista ansökningsdagen var åtta dagar senare.
– Jag slängde in en ansökan men trodde inte jag skulle komma in. Men det gjorde jag.
Vårterminen 2016 var det skolstart.
– Det var spännande, men jag var lite orolig och rädd också. Jag tänkte att jag skulle hamna med trettio stycken tjugotvååriga killar i klassen, men det var ganska blandat åldersmässigt. Dock inte så många tjejer.
Hon berättar hur roligt det var att börja plugga. Trevliga människor i klassen, som gjorde att det kändes bra på en gång.
– Man blev väl omhändertagen av lärarna. Det var en omtänksam stämning på skolan. Mycket mer teoretiskt i början än jag trodde. Men det var ganska lätt att hänga med. Jag gillar matte och det är ju en bra förutsättning. Jag var också van att studera sedan tidigare, till skillnad från många andra i klassen.
Tre terminer senare blev hon färdig elektriker. De sista åtta veckorna av utbildningen var praktik, vilket ledde till det jobb Ida Kullander har idag.
– Efter en och en halv veckas praktik frågade chefen om jag ville fortsätta jobba här. Jag sade ja på en gång. Så första juni ifjol blev jag anställd, direkt efter praktiken.
Hon är jättenöjd med jobbet på den lilla firman, som en av fem anställda.
Arbetsuppgifterna är varierande.
– Vi gör en massa olika saker. Kopplar fibrer till datorer, vi har nyss satt upp ställverk och dragit in feta kablar för en fabrik i slakthusområdet i Stockholm, och alla vanliga installationer däremellan Vi jobbar inte så mycket mot den privata marknaden, utan mest i kontor och industrier, inga byggen. Idag har jag arbetat på ett kontor och dragit el till en reception och ett kök: datorer, belysning, diskmaskiner, uttag.
Hur det skulle kännas att hamna i en mansdominerad miljö var något hon funderade över. Van som hon var från en bransch där könsfördelningen är relativt jämn. Bland elektriker är bara två procent kvinnor.
– Det var en utmaning, men det gått väldigt bra. Jag har inte märkt av någon sexism, inga problem överhuvudtaget. Och det är skönt. Men jag är med i en Facebook-grupp för kvinnliga elektriker och där får man läsa om grejer som inte är så roliga. Det förekommer, men jag har inte varit med om det.
Någon tidigare koppling till elektrikeryrket har hon inte, inte i släkten eller några kompisar. Möjligen fixat några lampor tidigare.
– Nu känns det jättebra. Jag har lärt mig extremt mycket och har kommit in i jobbet. Jag blev fort accepterad, känner mig som en i laget. Jag gillar mina kollegor och det är ett roligt jobb.
Att bryta upp och göra nytt är något hon rekommenderar alla.
– Är man inte nöjd med sitt jobb – och det verkar vara många som inte är det – bör man fundera på något annat. Man kan inte gå i tjugo år och tycka att det är tråkigt att gå till jobbet.
Hon har aldrig ångrat sitt beslut.
– Det är möjligen dumt ekonomiskt under tiden man utbildar sig. Jag fick inte så mycket studielån, men hade hjälp av min mamma och jag jobbade lite vid sidan om. Men visst – det var knapert ett tag. Nu är jag anställd med fast inkomst och semester – skönt.
Responsen från omgivningen har varit positiv.
– Alla blev förvånade men glada när jag berättade och var förstående över mitt val. Många sade att de hade funderat på att göra något liknande.
Innan vi skiljs visar hon stolt upp det första jobb hon gjorde för firman: alla armaturer i parkeringsgaraget, som är utbytta.
– Jag är hemskt nöjd med valet jag gjorde. Det är väldigt kul att göra något alldeles nytt, upprepar hon, innan hon hoppar på cykeln, placerad utanför kontoret, för att trampa hem till bostaden i Fredhäll.
Hans Lundgren
