Som enda jurist i mitt närmaste kompisgäng får jag ibland frågor om aktuella händelser med juridisk koppling. Bland annat fick jag nyligen frågan om justitieråden (domarna i Högsta domstolen och Högsta Förvaltningsdomstolen) ”hittar på nya rättsregler” eller om de använder sig av redan befintliga regler när de dömer och om de på så sätt kan trotsa lagstiftaren? En inte helt enkel fråga att besvara!
Högsta domstolen och Högsta Förvaltningsdomstolens främsta uppgift är att skapa prejudikat (vägledande avgöranden), det vill säga att uttrycka de regler som inte finns nedskrivna i någon lag, vilka sedan blir bindande för lägre instanser. I sammanhanget ska sägas att det i juristsverige råder viss förvirring kring vilka domar som är prejudikat och värdet av dessa, men att prejudikatbildningen är relativ och inte absolut får vara temat för en annan krönika.
Frågan är dock hur bildandet av ny praxis går till. Något raljant och efter att ha konsulterat mina anteckningar från rättshistorien från juristprogrammet kan jag bäst beskriva det som att rättsreglerna svävar omkring mer eller mindre synliga för oss vanliga dödliga men fullt synliga för justitieråden som sedan fångar upp dessa och sätter dem på pränt i domar som vi andra kan nagelfara och (över)analysera. Som bäst blir det när alla 16 justitieråd tillsammans ”fångar svävande rättsregler”, så kallade plenumavgöranden, vilket främst sker när praxis av något skäl måste ändras.
Min väninnas frågeställning sätter dock fingret på en annan för rättsstaten intressant frågeställning. Om domarna inte skapar nya rättsregler utan bara ”hittar” redan befintliga är dem inte maktutövare utan enbart tekniska utövare, utan något egentligt ansvar för om rättsreglerna får oönskade eller helt absurda resultat. De skulle i så fall i takt med den tekniska utvecklingen kunna bytas ut och processen automatiseras.
Kanske kan ”robotdomare” fungera när det gäller summariska processer och standardbeslut i enklare mål. Det är dock svårt att föreställa sig att det skulle fungera i mer komplexa fall – till exempel entreprenadtvister som ofta är ett enda hopkok av avtalsrätt, avtalstolkning, bevisfrågor och ingenjörskonst – eftersom det inte går att lagstifta för alla eventualiteter. Som medborgare förväntar vi oss också att rättsreglerna ska vara både ändamålsenliga och rimliga. För att få till detta krävs enligt min uppfattning dels domare som lojalt tillämpar rättsregler och rättspraxis i kombination med ett gott omdöme samt kunskap om sina subjektiva värderingar. Dels advokater som på ett skickligt sätt kan ”vädja” till klokskapen hos domarna.
Avgöranden från prejudikatinstanserna, oavsett om justitieråden ”hittar på nya rättsregler” eller inte, är i de allra flesta fall en elegant uppvisning i kreativitet innanför juridikens snäva ramar. Oftast diskuteras olika lösningsalternativ och eventuella konsekvenser i avgörandena, vilket talar för ett stort mått av användande av det egna omdömet vid utformandet av vägledande domar. Om domsluten och motiveringen till dessa sedermera är riktiga; därom tvistar de lärde, men det är en helt annan historia.
Naalamiley Gångare Grede
