”Bejaka stadens tillväxt”

Susanne Lindhs kontor på Tekniska nämndhuset i Stockholm har inga kala väggar. I stället hänger där enorma kartor över Stockholm. Kvarter efter kvarter, med de kommande byggprojekten särskilt markerade.

Kartorna kan behövas. Inte minst för att få ett helhetsperspektiv över staden vars utveckling hon är med och påverkar sedan september förra året. Hon utsågs då till stadsbyggnadsdirektör.

Tittar du ofta på kartorna och smider byggplaner?

— Nja, jag tittar på kartorna, det gör jag. De hjälper mig att få överblick, bland annat över hur långt projekten kommit. Ta Hammarby Sjöstad till exempel, som är nästan färdigutbyggd, medan kommande stadsdelen Norra Djurgårdsstaden är i startgroparna, säger hon.

Som stadsbyggnadsdirektör leder Susanne Lindh en verksamhet som bland annat tar fram planer, beviljar bygglov och upprättar de kartor som behövs för alla byggprojekt.

— Vi är myndighet men måste också se oss som en serviceorganisation, säger hon.

Du är i grunden inte arkitekt utan nationalekonom. Hur tänkte du kring det när du fick frågan om att bli stadsbyggnadsdirektör?

— Jag frågade de som ville anställa mig om detta. Men jag leder en förvaltning där arkitekterna är del av en större organisation, och jag själv ska inte agera som en superarkitekt som sitter och dömer. Sedan har jag anställt en ny stadsarkitekt, Karolina Keyzer, som börjar till hösten som efterträdare till Per Kallstenius.

Innan Susanne Lindh började på stadsbyggnadskontoret jobbade hon bland annat på Vägverket och i regeringskansliet.

— Men den kommunala verksamheten är ny för mig, vilket kändes spännande när jag fick erbjudandet. Här finns en vardagskontakt med politikerna och det är nytt, säger hon.

Har jobbet levt upp till dina förväntningar?

— Mer än väl. Det är ett dynamiskt jobb. Det är fantastiskt spännande att vara närvarande i genomförandet av en kraftigt expanderande stad.

Och hur ska Stockholms snabba tillväxt hanteras?

— Det gäller att bejaka det och inte se det som ett problem. Nu är ju också alla partier eniga om att staden ska få växa, och då gäller det att bygga bostäder, arbetsplatser och infrastruktur. Samtidigt ska vi värna Stockholms klassiska värden, till exempel grönområdena och den låga stadssiluetten.

Att jobba på Stadsbyggnadskontoret innebär inte bara att man ska förhålla sig till politiker. Få saker engagerar nämligen allmänheten lika mycket som föreslagna, och kommande byggprojekt. I Stockholm överklagas nästan hälften av alla planerade projekt varje år. Demonstrationer anordnas och namnlistor lämnas in till politikerna. På bloggar och i tidningarnas insändarsidor kan tonen vara hård, mot planerna, och mot de som styr verksamheten.

— Här får vi lära oss att det är en del av arbetet. Allt som vi beslutar innebär förändringar för någon och det är inte alla som uppskattar förändringar. Men klagomålen handlar ju inte om oss som individer, kommenterar Susanne Lindh.

Men varför väcker planerade byggprojekt sådana känslor?

— Jag tror att engagemanget kan spåras tillbaka till de gamla rivningarna av Stockholms citykärna. Det rev upp sår. Jag tror att många är rädda för att man ska ta bort någonting fint.

En del är dock hårdare än andra i sin kritik. ”Centrala Stockholm hotas av en våg av tanklös, skinande och luftkonditionerad skräparkitektur.” Citatet kommer från brittiske arkitekturkritikern Jonathan Glancey, i en krönika om Stockholms nuvarande utveckling. Liknande kritik kommer från samhällsbyggnadsforskaren Jerker Söderlind, som i Byggvärlden anklagat Sveriges arkitektkår för att vara fantasilös och feg.

— De är oförmögna att rita annat än klumpiga skokartonger, som de klistrar glasskivor på, säger han.

Susanne Lindh kan delvis hålla med i kritiken.

— Jag kan förstå Jerker Söderlind, även stadsbyggnadsnämnden har tagit upp att det är ganskalikartade förslag som lämnas in av arkitekterna. Vi behöver fråga oss vilka krav vi bör ställa från stadens sida och bli tydligare, säger hon.

Susanne Lindh poängterar att staden vill ha en mer varierad arkitektur. Och att det är ett ömsesidigt ansvar mellan tre parter för att nå dit.

— Staden, arkitekterna och byggherrarna. Vi har gemensamt ansvar för att utveckla god arkitektur och det krävs en gemensam diskussion för att lösa det, säger hon.

En väg att gå kan vara att starta ett arkitekturprogram. I mars klubbade kommunfullmäktige igenom en ny översiktsplan. Den ska ge riktlinjerna för hur staden ska växa de närmaste tio åren. Under våren annonserade också stadsbyggnadsborgarrådet Kristina Alvendal (M) att Stockholms arkitektur är ett försummat område. Därför ska ett arkitekturprogram formuleras och knytas till översiktsplanen.

— Fullmäktige har uttryckt en önskan om detta. Nu är det upp till oss att arbeta fram ett förslag till arkitekturprogram.

Susanne Lindh tillägger att staden nu tittar på städer som redan har arkitekturprogram, för att få inspiration. Det handlar om städer som Köpenhamn och Malmö.

— Vi ligger efter de städerna i marknadsföringen av ny arkitektur. I Köpenhamn har staden lyckats öka intresset för dessa frågor. Ett arkitekturprogram för Stockholm bör också inbegripa hur vi samarbetar med byggbranschen och arkitektkåren genom till exempel fler parallella uppdrag och tävlingar, säger hon.

Har du något favoritprojekt i Stockholmsområdet just nu?

— Årstafältet. Här är det verkligen planerat för en blandad, grön och tät stad med spännande arkitektur.