När jag hör Greta Thunberg prata om miljökrisen tänker jag på Kejsarens nya kläder. Du vet, sagan där en skräddare låtsas sy en dräkt och får Kejsaren att tro att den finns. När Kejsaren går ut för att visa upp sig ropar ett barn förvånat: ”Men, han är ju naken?!” På samma sätt vågar Greta säga som det är, fritt från värdering och spekulation: ”Men, ser ni inte?! Detta händer med planeten. Detta måste förändras. Varför löser vi det inte?”
Röster som hennes behövs i många sammanhang. Till exempel när det handlar om dödsolyckor på jobbet. På tio år har 89 människor inom byggverksamhet dött. Siffrorna ökar och vi går mot ännu ett hemskt rekordår. Hur kan vi låta det fortsätta? Hur mycket vi än säger att det är oacceptabelt förändras det inte. Vi kanske tillsätter utredningar och uppdaterar säkerhetsrutiner. Men vad skulle Greta eller barnet i sagan tänka? Kanske att allas liv inte tycks vara lika mycket värda? Att det verkar som om vi kan avvara en och annan arbetare så länge projekten flyter på? För vi vet ju: detta händer på våra arbetsplatser. Varför löser vi det inte?
Jag säger som Greta: det här är svart eller vitt. Antingen ändrar vi på det eller inte. Och om vi vill ändra på det – på riktigt – ska vi ta vårt ansvar, varenda en av oss. Vi måste allihop i varje stund sätta omsorgen om varandra främst. Det är inte enkelt. Men det är nödvändigt. Och det är inte omöjligt.
Kajsa Hessel,
ordförande Byggcheferna
