Efter ett stort jordskred i Vagnhärad 1997 vann kommunen mot försäkringsbolaget Trygg Hansa, som hade stämt kommunen efter att tidigare ha ersatt husägarna för skadorna på grund av skredet.
– Ansvarsfrågan efter ett skred, liknande det i Norge, är komplex, säger Niklas Gyllentrost, advokat på AG Advokat.
För en månad sedan skedde ett stort jordskred i Ask i Gjerdrum. Tio personer befaras ha omkommit, sju kroppar har hittats. Norsk polis har inlett en preliminär utredning om hur jordskredet kunde ske.
– Vi kommer att titta på orsakerna till detta. Både vad som har hänt i naturen och vad som har hänt med processer när det gäller utbyggnad, utveckling och reglering av området, säger åklagaren Bjørn Arne Tronier, ansvarig för den preliminära utredningen, till NRK.
– Det är många dokument att granska, många professionella bedömningar vi måste få. Detta ger oss ett perspektiv på många månader innan vi är färdiga, säger Tronier till NRK.
Även i Sverige har liknande katastrofer inträffat. Men vilka kan ställas som ansvariga när ett jordskred inträffar och hur har domstolarna dömt i tidigare svenska fall?
Enligt Niklas Gyllentrost, specialist inom bland annat entreprenadrätt och plan- och byggrätt på advokatfirman AG Advokat, är frågan komplex. En bedömning om huruvida ansvar kan utkrävas efter en naturhändelse som ett skred involverar en mängd olika lagar och rättsområden, som till exempel plan- och bygglagen PBL, skadeståndslagen, med flera.
– Det går inte att säga att det finns någon som generellt alltid går att peka ut som ansvarig. Det här är komplexa frågor, säger han och betonar att han uttalar sig baserat på svensk, och inte norsk, rätt.
Orsaken till händelsen är avgörande för vilka eventuellt ansvariga det kan finnas.
– Om ett skred eller ras beror på att marken planlagts för bebyggelse trots att den överhuvudtaget inte varit lämplig för detta faller ansvaret normalt på kommunen. Detta eftersom det är kommunen som har ansvaret för att ny bebyggelse lokaliseras till lämplig mark med hänsyn till bland annat risken för ras, skred och erosion, säger Niklas Gyllentrost.
– Om skredet eller raset istället beror på fel och brister i det tekniska utförandet av bebyggelsen är det snarare hos byggherren som ansvaret kan sökas. Gränsen mellan när ansvaret ska sökas hos kommunen respektive när det ska sökas hos byggherren är dock inte knivskarp.
Ansvaret skulle i någon situation även kunna tänkas falla på en entreprenör.
– Lite förenklat kan man säga att entreprenörer ansvarar för fel i det utförda arbetet, och följdskada på grund av fel, samt för sådan skada som entreprenörens arbete orsakar under entreprenadens gång, till exempel om gräv- eller pålningsarbete leder till sättningar på grannfastigheten.
Om ansvar ska kunna utkrävas av entreprenören behövs normalt sett en avtalsrelation med denne.
– Kommunerna har däremot genom skadeståndslagen ett generellt ansvar för skada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning.
Tidsaspekten är ytterligare en faktor som ska beaktas.
– Kommunens ansvar gäller under tio år från den skadegörande handlingen, det vill säga det felaktiga eller försumliga beslutet. Tio år är även den vanligen avtalade ansvarstiden i kommersiella entreprenadavtal, förklarar Niklas Gyllentrost.
I praktiken kan det därmed vara väldigt svårt för en fastighetsägare att agera mot kommunen eller andra ansvariga. Primärt hamnar ansvaret för skador på grund av naturhändelse ofta på fastighetsägaren, enligt Gyllentrost.
– Primärt hamnar ansvaret för skador på grund av naturhändelse ofta på fastighetsägaren men dennes kostnader kan, åtminstone till viss del, ofta föras över på försäkringsbolagen Naturskador som jordskred, jordras, bergras är idag generellt möjliga att försäkra och skydd finns normalt sett i villahemförsäkringar.
En dom från Svea hovrätt från 2002, efter skredet i Vagnhärad 1997, är det senaste principiellt intressanta avgörandet efter ett större skred i Sverige, och det senaste fallet som skulle kunna ha likheter med det i Ask i Gjerdrums kommun, även om marken i Vagnhärad inte bestod av kvicklera.
Huvudskredet kom att omfatta en cirka 200 meter lång sträcka längs Trosaån. Vid skredet totalförstördes eller underminerades sju villor samt en gång- och cykelväg, och åfåran försköts 15 meter. I efterföljande utredningen nämndes för årstiden kraftiga regn, höga portryck, erosion, lokala skred vid åkanten, markrörelser och Trosaåns låga vattenstånd som samverkade orsaker till raset.
Ingen människa förolyckades, men sex byggnader totalförstördes och man var tvungen att riva totalt 29 villor och radhus. Ägarna till fastigheterna fick ersättning via försäkringsbolaget Trygg Hansa, varefter försäkringsbolaget valde att kräva ersättning från kommunen. Försäkringsbolaget nådde ingen framgång utan fick stå för ersättningarna och kostnaderna.
– Trygg Hansa hänvisade till att kommunen begått fel och försummelse vid myndighetsutövning. Men rättsfallet från Vagnhärad visar att detta inte alltid är en framkomlig väg.
Det senaste stora lerskredet inträffade den 20 december 2006 i Småröd, som ligger 5 km söder om Munkedal i Bohuslän. Händelsen fick förödande konsekvenser för väg- och järnvägstrafiken i Bohuslän under flera månader.
Svea Hovrätts dom 2002-11-12 i mål nr T 7456-01: Efter skredet i Vagnhärad 1997 ansåg försäkringsbolaget Trygg Hansa för det första att Trosa kommun hade ansvar på grannelagsrättslig grund eftersom den ägde marken mellan ån och fastigheterna. Trygg Hansa åberopade även att kommunen begått fel eller försummelse vid myndighetsutövning genom att inte göra fler geotekniska utredningar och att kommunen borde ha känt till risken för skred och bevakat stabiliteten i området.
Tingsrätten ansåg inte att reglerna i PBL medförde skyldighet för kommunen att utföra stabiliseringsarbeten, och att risken för skred inte hängde samman med nyttjande av kommunens mark. Trygg Hansa pekade också på att det fanns ett samband mellan att kommunen tidigare fällt träd i slänten, men enligt rätten saknades bevis för det sambandet. Trygg Hansas yrkanden lämnades utan bifall i tingsrätten.
Inte heller hovrätten ansåg att Trosa kommun kunde lastas för raset. En del av försäkringsbolagets talan avvisades för att den borde ha prövats av en miljödomstol i första instans (trädfällningen), och inte av allmän domstol.
Kommunen ansågs inte ha någon allmän skyldighet att fortlöpande kontrollera markförhållandena i redan bebyggda områden. Däremot skulle man kunna bli skyldig att utreda stabiliteten i ett område om man fått anledning att befara ”överhängande” skredrisk. Hovrätten konstaterar visserligen att kommunen, trots varningssignaler från konsulter, inte valt att låta utföra någon ny utredning, något rätten anser anmärkningsvärt. Eftersom budskapet inte var särskilt tydligt hade kommunen dock ingen anledning att befara någon så allvarlig skredrisk att ytterligare utredningar eller åtgärder borde ha genomförts. Trygg Hansas talan lämnades därför utan bifall även i hovrätten.
Källa: Bisnode Infotorg, Svea Hovrätt
