En regnig fredag i november arbetade jag hemifrån på grund av att jag ofrivilligt hakat på influensatrenden. Under hösten hade en ganska omfattande renovering av balkongerna i min bostadsrättsförening pågått. Även denna regniga novemberdag pågick arbetet för fullt uppe på byggställningarna.
Jag hade precis hällt upp en kopp kaffe när jag tittade ut genom fönstret och fick syn på två män uppe på en av byggställningarna i nivå med sjunde våningen. Byggställningen saknade både bryggor och räcken vilket innebar att de två männen balanserade på endast själva ramen medan de åtgärdade något på fasaden. Eftersom männen saknade säkringsutrustning var min första reaktion att vända mig bort och blunda för att slippa se någon av dem ramla ner. Efter en sekunds övervägande drog jag istället kappan utanpå pyjamasen och mössan över huvudet och stegade ut för att prata med killen som stod på marken nedanför ställningen. Jag berättade vem jag var och att det var väldigt läskigt att se dem arbeta sju våningar upp balanserandes på en ram till en ställning utan att vara säkrade på något sätt och att det dessutom är olagligt.
Arbetsledaren blev mycket konfunderad över vem jag var och vad jag ville men efter ett par minuter visslade han ner killarna från ställningen. Lättad återvände jag in till mitt kaffe.
Efter en stund gestikulerade arbetsledaren åt mig genom fönstret att komma ut. Kappan och mössan åkte på igen. Väl ute fick jag förklarat att de nu inte visste vad de skulle göra resten av dagen eftersom de inte hade någon säkerhetsutrustning på arbetsplatsen. De ville därför att jag skulle ringa till deras chef och förklara för honom varför de begått myteri och inte kunde arbeta mer denna dag. Efter att ha förklarat situationen för chefen berättade han att han just idag glömt att packa ur selar och rep ur bilen men att säkerhetsutrustning givetvis alltid används och att gubbarna självklart inte skulle arbeta något mer innan rätt utrustning fanns på plats.
Innan jag gick in frågade arbetsledaren på nytt vem jag var. Min förklaring, att jag arbetar som biträdande jurist på en advokatbyrå specialiserad mot byggbranschen, verkade inte riktigt landa. Jag tvivlade därför på om de förstod att anledningen till att jag bett dem komma ner faktiskt berodde på att det inte bara var obehagligt att se dem däruppe utan också olagligt vilket kunde vara dåligt för framtida business. Gubbarna tackade mig innan de tog en tidig helg. Om de tackade för att jag inte kom från arbetsmiljöverket eller för den tidiga lunchen vet jag inte men jag fick känslan av att det också fanns en viss lättnad i deras ord.
Att de trodde jag var något annat än en biträdande jurist på en advokatbyrå kändes uppenbart följande måndag morgon. När jag gick till jobbet måndag morgon möttes jag nämligen av ett 20-tal gubbar. Samtliga i hjälm, fläckfri reflexväst och sele. Alla log och pekade på mig.
Maja Löfgren
Andersson Gustafsson Advokatbyrå
