Jag är nyligen hemkommen från en försenad jul- och nyårssemester till Thailand. Innan jag åkte bad jag via SMS en vän att ge mig några boktips. Utöver några förslag på intressant läsning innehöll svaret även kommentaren: ”Så du har inte hakat på den där trenden med långreseångest alltså.
Kanske var det långreseångest som sedan drev mig till att varje dag ta en sväng längs med vår förhållandevis rena strandremsa för att plocka skräp. Alla dessa skitsaker som låg där– flaskor, korkar, plastpåsar m.m. – och som det inte finns någon infrastruktur på plats för att ta hand om. På den tredje dagen slog det mig att det enda cirkulära i just det här kretsloppet skulle kunna vara att skräpet jag plockar och lägger i en soptunna sedan töms i havet och spolas upp på någon annan strand och plockas upp av någon annan och läggs i en soptunna som töms i havet osv. Trots denna dystra tanke fortsatte jag. Det känns ju alltid bättre att göra någonting än ingenting. Kanske är det så som svenska ploggare känner (för den vetgirige rekommenderas en googling på begreppet).
På båtresan tillbaka till fastlandet pratade jag med en tysk resenär som av en händelse visade sig vara jurist, sysselsatt med frågor om hur Tyskland ska lösa sin energiförsörjning när kärnkraften slopas. Alternativen som står till buds är bl.a. rysk gas eller att köpa energi från andra länder, för att komplettera de förnybara energiresurser som det satsas på men som inte ger tillräckligt med energi för att täcka Tysklands behov. Eftersom det är svårkontrollerat vad för slags energi som köps, finns risk att Tysklands slopningsbeslut istället för reell energiomställning leder till att utvinningen som man strävar efter att undvika sker någon annanstans än just i Tyskland. Men även tyskarna vill ju göra någonting istället för ingenting.
Den industrialiserade, teknikpräglade och ursprungligen västerländska livsstilen som satts och sätts på global export är energikrävande och förenad med utsläpp av s.k. växthusgaser. Om man inte är övertygad om att framtidens teknik kommer att lösa dagens hållbarhetsproblem så måste vi minska utsläpp av växthusgaser och inte förbruka energi i den omfattning vi gör. Att vara moraliserande mot vår omgivning när det gäller utsläpp och resursförbrukning är svårt, för att inte säga omöjligt; väldigt många av oss är ju syndare på något sätt. Det framstår bara som en enda kollektiv gruppövning i stenkastning i glashus. Men att lyfta fram goda exempel står syndare fritt att göra. Som Betonginitiativet i bygg- och anläggningsbranschen som verkligen kan åstadkomma en viktig förändring. Det är överhuvudtaget glädjande att hållbart byggande är ett prioriterat område.
Kanske är långreseångest som trendar bl.a. under hashtagen #fossilbanta2018 bara en trend som liksom många andra kommer att blekna. Men grundproblemet kvarstår: vi omger oss av mycket skitsaker som rimmar illa med ekonomisk, ekologisk och social hållbarhet.
Carolina Bergquist,
