Att reducera personer med funktionsnedsättning till en grupp som bara behöver bo på bottenplan eftersom hiss är för dyrt eller fult är inte bara orimligt, det är diskriminering, menar Åsa Strahlemo, förbundsordförande och Negar Mottaghi, ombudsman på DHR, (Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet).
Det förs återkommande diskussioner om hur byggkostnader kan sänkas och bostadsmarknaden göras mer tillgänglig för fler. Ett förslag som ibland lyfts fram är att ta bort tillgänglighetskravet från vissa bostäder med argumentet att det skulle minska kostnader och öka valfriheten. Detta synsätt missar dock en grundläggande aspekt, nämligen att tillgänglighet är en rättighet och inte en valbar standard.
Att skapa bostäder som inte är anpassade för personer med funktionsnedsättning innebär i praktiken att vissa människor utestängs från en del av bostadsmarknaden. Det riskerar att leda till ett samhälle där vissa grupper hänvisas till ett begränsat utbud av boenden, i stället för att ges samma valmöjligheter som andra. Funktionsnedsättning kan uppstå när som helst i livet, och det kan drabba vem som helst, direkt eller indirekt. Många har vänner, anhöriga eller barn med funktionsnedsättning, vilket betyder att behovet av tillgängliga bostäder inte är begränsat till enskilda personer. Att se funktionsnedsättning som ett isolerat individuellt öde, snarare än en naturlig del av samhället är inget annat än funkofobi.
Argumenten om att minska tillgänglighetskrav vilar ofta på föreställningen att personer med funktionsnedsättning har färre krav eller behov, som om exempelvis en vacker utsikt skulle vara en lyx förbehållet personer utan funktionsnedsättning. En sådan syn förstärker idéen att vissa människor ska nöja sig med mindre, snarare än att samhället ska sträva efter att ge alla samma möjlighet till valfrihet.
Arkitekter har en viktig uppgift i att värna om den mänskliga mångfalden. Deras kompetens ligger i att utforma byggnader så att alla kan ta del av deras skapelser. Arkitektur är till för människor att använda och det borde ligga i alla arkitekters intresse att alla kan nyttja deras verk. I annat fall borde det ses som ett misslyckande. Utgångspunkten för en arkitekt borde vara att inte begränsa människors tillgång till byggnader och boenden, inte tvärtom.
Ska vi kräva att en viss grupp, exempelvis män, alltid ska bo på bottenvåningen exempelvis av säkerhetsskäl? I vilket annat sammanhang är det accepterat att så öppet utesluta människor? Vilken annan utsatt grupp skulle kunna hänvisas till en specifik plats i en allmän byggnad utan att det mötte kraftig kritik? Att reducera personer med funktionsnedsättning till en grupp som bara behöver bo på bottenplan eftersom hiss är för dyrt eller fult är inte bara orimligt, det är diskriminering.
Tillgänglighetskraven har tagits fram efter år av arbete från funktionsrättsrörelsen för att säkerställa att alla har samma möjligheter att leva självständigt. Att urholka dessa regler för att spara pengar eller förenkla arkitektoriska (?) lösningar är därför inte en väg framåt, utan tvärtom många steg bakåt.
Sverige har skrivit under FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD), där artikel 19 fastslår att alla har rätt att välja sin bostad på lika villkor som andra. Staten har därmed ett ansvar att se till att bostadsmarknaden inte diskriminerar någon på grund av funktionsnedsättning. Sverige behöver i enlighet med konventionen ta tydligare och kraftfullare steg för att säkerställa att tillgänglighet och användbarhet är en självklar del av samhällets utveckling.
Tillgänglighet är en självklarhet, inte en lyx.
Åsa Strahlemo, förbundsordförande, DHR
Negar Mottaghi, ombudsman, DHR
