Jämlikhetsdata lät jobbigt. Kanske rentav olagligt, tänkte jag när jag hörde talas om det första gången. Gick det alltså ut på att samla in data om folks ursprung, sexuella läggning och könsidentitet…? Så får man väl inte göra?!
Charlotte Thelm, ordförande i NCC:s mångfaldskommitté, berättar i senaste Så mycket macho-avsnittet att hon reagerade ungefär likadant: ”Jag ska erkänna att min spontana reaktion var att det är ju helt ointressant vad man har för hudfärg eller sexuell läggning, det är ju inte det vi är ute efter.”
Men vi var skeptiska i onödan. Jämlikhetsdata är ett rättssäkert sätt att kartlägga mångfald. Det sker genom att människor får besvara en anonym och frivillig undersökning om hur de identifierar sig själva. Syftet är att få fakta på bordet, i stället för att gissa. Hur många av oss har en annan etnisk bakgrund än svensk? Hur många bryter mot heteronormen? Hur många har en funktionsnedsättning? Hur många är troende? Det har vi aldrig haft något bra sätt att få reda på. I stället har vi intalat oss att det ändå inte spelar någon roll: vi bryr oss ju bara om kompetensen, folks privatliv behöver vi inte veta något om.
Noll procent homosexuella
Visst är kompetensen det som räknas. Men låt oss anta att kompetens inte bottnar i heterosexualitet, manlighet eller svenskt ursprung. Låt oss anta att det finns kompetens även bland personer som inte matchar de tre kriterierna. Då vore det väl synd om vi går miste om dem? För så verkar det ju vara i dag. Det tyder vår jämlikhetsdata på.
Till exempel identifierar sig exakt noll procent av branschens chefer som homosexuella. När Byggcheferna gick ut med den siffran, och önskade en förändring, kom en del negativa reaktioner. En man på Linkedin undrade: ”Sexuella preferenser är urvalsfaktorn nu alltså?”
Svaret på det är naturligtvis nej. Det här handlar inte om att kvotera in minoriteter, kartlägga individer eller rekrytera något annat än kompetens. Det handlar om att få en övergripande, strukturell bild av vår mångfald. Vilket handlar om att detta måste bli en bransch för alla – på riktigt. Det är lätt att säga att den är det, för att vi vill att det ska vara så.
Tecken på att något inte stämmer
Men om vi vet att bara 11 procent i sektorn anser sig ha en annan etnisk identitet än svensk (medan siffran i Sverige generellt är drygt 25 procent)? Eller att bara 13 procent i branschen är kvinnor (medan vi utgör 50 procent av samhället)? Då är det ett tecken på att något inte stämmer. Då är vi fortfarande bara en bransch för vissa.
Varför är det så? Varför har vi inte rekryterat kompetens från en bredare del av samhället? Och hur kan vi bli bättre på det framöver? Det är följdfrågor att fundera på.
Att vi fram tills nu har försökt öka mångfalden utan att ha koll på siffrorna känns i efterhand lite konstigt. Jag är väldigt stolt över att Byggcheferna nu har blivit först inom samhällsbyggnad med att använda jämlikhetsdata – en metod som rekommenderas av bland andra FN, EU-kommissionen och Diskrimineringsombudsmannen.
Jeanet Corvinius, ordförande Byggcheferna
