Att det finns en skillnad mellan att ha rätt och få rätt i en tvist vid domstol – det är nog de flesta medvetna om. Men vad är skillnaden? Så gott som alltid ligger den i bevisningen.
När en tvist hamnat framför en domstol – eller en skiljenämnd – är parterna i regel osams inte bara om vem som ska betala för ett arbete eller vem som ansvarar för att något blivit fel. Parterna är också osams om vad som faktiskt har hänt. Vem som sagt vad och vad som gjorts hur. Alla omständigheter som parterna inte är överens om behöver bevisas. En omständighet är ett förhållande som har inträffat eller hade kunnat inträffa i ”verkligheten”, som att ett möte ägt rum en viss dag, att någon sagt något eller att ett arbete blivit utfört. Så i praktiken allting.
Att bevisa en omständighet går att göra på olika sätt, men det vanligaste är att parterna i tvisten underbygger sina påståenden genom att ta in vittnen som sett eller hört något eller visar upp skriftliga handlingar. I entreprenadtvister är det ofta avtal, dagböcker och fakturor som står i centrum och dessa gås noggrant igenom framför domstolen.
Det är parterna, inte domstolen, som ansvarar för att presentera bevisning i ett normalt tvistemål. Vilken av parterna som har ansvaret för att bevisa en viss omständighet regleras av – stundtals komplicerade – regler om placering av bevisbördan. Att en part har bevisbördan innebär att den parten måste visa upp bevisning som med en viss styrka talar för eller emot den relevanta omständigheten. Lyckas parten inte med det ska domstolen utgå från att det förhåller sig på motsatt sätt än vad parten med bevisbördan påstår.
Huvudregeln i tvistemål är att den part som påstår att en omständighet föreligger, alltså att något är eller skett på ett visst sätt, också är den som ska bevisa det.
Poängen med bevisbördan är att bestämma vem av parterna som ska bära risken för scenariot att domstolen kommer fram till att det är oklart hur det förhåller sig med en omständighet. Domstolen var inte på plats när det där viktiga (vad det nu var) hände eller sades och det är inte ovanligt att domstolen kommer fram till att det inte går att dra någon slutsats om vad som hänt.
Reglerna om bevisbörda hänger samma med det (i media ofta bortglömda) faktumet att bevisat inte är samma sak som sant. Domstolarna jobbar inte med sanning och lögn, utan med olika grader av sannolikhet. Med vilken sannolikhetsgrad en omständighet ska bevisas varierar, men i ett tvistemål är huvudregeln att något är bevisat när sannolikheten för att något hänt eller inte hänt når upp till sannolikhetgraden styrkt.
Sedan har bevis olika värden, alltså olika stor påverkan på domstolens sannolikhetsskala. Som exempel har ett vittnesmål från en anställd person till förmån för sitt bolag ett lägre bevisvärde än ett vittnesmål från en person som saknar kopplingar till parterna i målet såsom en oberoende expert eller en förbipasserande. Flera bevis, som oberoende av varandra pekar åt samma håll, väger också tyngre än ett ensamt bevis.
Så för att faktiskt få rätt när du har rätt – se till att ta vara på och skapa bevisning när en tvist verkar vara i antågande. Spara den dokumentation som finns, notera vilka som var närvarande när saker bestämdes muntligen och se till att skriva ner så mycket som möjligt om händelseförloppet – helst i e-post eller protokoll som den andra parten får del av. Och vänta inte med att anlita ett ombud, när tvisten väl är ett faktum är det oftast för sent att göra något åt bevisningen.
Kajsa Åkesson,
Advokat på AG Advokat
