För något år sedan kom en bok med titeln ”Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem”. Boken är skriven av en författare som heter Marie Kondo och den hamnade på New York Times bestseller-lista. I boken beskriver Marie Kondo en metod för att organisera, förvara och kassera hemmets prylar för att till slut få ett hem så välstädat att det för alltid kommer att vara trivsamt.
Även om många sa sig vara frälsta av bokens budskap och raskt skulle ta sig an att rensa i hemmet för en smidigare tillvaro, tror jag att de flesta återkommer till en punkt i tillvaron där allt i hemmet på något vis ständigt tycks svämma över. Hallen är täckt av skor, garderoben är överfull med kläder, skåpen svämmar över av prylar, förrådet är fyllt till bredden av allt möjligt. Om någon frågade mig vad som ligger längst in, längst ner i mitt källarförråd skulle jag sannolikt inte kunna svara. Troligen en pryl som kändes väldigt viktig den dagen jag placerade den där men som jag nu inte ens vet att jag är ägare till.
Någonstans i detta kaos börjar ibland en dröm om det perfekta huset att ta form. Ett hus som är välkomnande, som har en lösning och en plats för allt av vardagslivets otaliga prylar och bestyr och där man ständigt skulle trivas. Skulle det inte vara underbart att köpa en tomt och bygga sitt eget drömhus?
Ett uttryck som återkommer i många sociala medier är personers olika ”guilty pleasures”, alltså sådant som personer inte precis skryter om att de gillar. En av mina ”guilty pleasures” är att titta på tv-program om husbyggen av alla de slag. Husdrömmar, Grand Designs och Att inreda ett slott för att nämna några. Om jag ska vara helt ärlig har jag tittat på otaliga tv-program där husdrömmar har eller ska förverkligas i alla dess former. Det är något med människorna och projekten i programmen som fascinerar mig. Jag dras till programuppläggen och hur de inleds med en beskrivning av drömmen, hur drömmen sakta tar form i verkligheten och hur verkligheten plötsligt tar en annan väg än drömmens.
I programmen får vi ofta följa hur planeringen av drömbygget spricker. När schaktarbeten ska påbörjas upptäcks fornlämningar som måste undersökas av arkeologer, leveranser av material blir försenade, en planlösning som tidigare känts helt rätt känns istället helt fel och måste göras om, sommar blir till höst och höst till vinter och delar av arbetena måste till slut skjutas till våren. Inflyttningsdatumet flyttas fram veckor, månader och ibland år.
Halvvägs in i tv-programmen börjar jag blir tveksam till min dröm om att bygga ett eget hus. Jag ställer mig frågan hur de som drömmer om det perfekta huset vågar sig på resan som krävs. Som entreprenadjurist får jag ofta se det som går snett och inte alla de projekt där en husdröm förverkligas. Ett bra avtal mellan en husdrömmare och en entreprenör är självklart a och o, men bra avtal till trots är vi alla inte mer än människor. Allt kommer inte att kunna förutses. Allt kommer inte att gå perfekt. Allt i drömmen kommer inte att förverkligas. Verklighetens resultat kommer sannolikt till del att avvika från drömmen.
Så, finns det något svar på vad som krävs för att våga sig på resan till ett drömhus? Först tänker jag att det är modet hos de som bestämmer sig för att förverkliga sin husdröm. Därefter tänker jag att det även är modet hos de entreprenörer som åtar sig att försöka förverkliga någon annans husdröm! Vad gäller min egen husdröm har jag ännu inte funnit ett sådant mod, så drömmen får ligga och gro ett tag till. Men hatten av för de som tar klivet, sätter spaden i backen och bara kör. Modigt!
Ann-Sofie Sickling,
