En klient hörde av sig och ville ha hjälp. ”Kan ni ta fram ett brev till motparten? Skriv det så att det inte märks att det kommer från er.” Det blev ett svårt uppdrag.
Hur skriver man så att det inte märks att avsändaren är en jurist som jobbar på advokatbyrå? Jurister har ett rykte om sig att uttrycka sig krångligt. Det ryktet är befogat. Kanske särskilt när det kommer till jurister på advokatbyråer.
Jurister i offentlig sektor, exempelvis domare och verksjurister, är skyldiga att uttrycka sig vårdat, enkelt och begripligt. Det är faktiskt lag på det. Av 11 § språklagen följer nämligen att språket i offentlig verksamhet ska vara just vårdat, enkelt och begripligt. Det går i och för sig att fråga sig i vilken utsträckning regeln följs. Enligt min erfarenhet pågår det faktiskt ett ambitiöst arbete i domstol för att förenkla språket och på så sätt göra domar och beslut lättare att förstå.
Något liknande språkkrav finns inte för jurister på advokatbyrå. Det är därför fritt fram för oss att slänga oss med ålderdomliga ord och skriva jättelånga meningar med massor av bisatser och bakvänd ordföljd. Men varför gör vi det? Varför kan vi inte skriva och säga om, annars och dock? Varför måste vi istället använda huruvida, eljest och emellertid?
Mycket handlar såklart om vana. Om de texter vi läser på juristprogrammet, vars språk vi tar efter för att låta som ”riktiga” jurister och som vi fortsätter att härma när vi börjar jobba. En del tror jag handlar om hur vi vill framstå. Ett krångligt språk utstrålar överlägsenhet, makt och att man behärskar något svårt. Mycket i jobbet som jurist handlar om att övertyga andra.
Jag tror att vi har mycket att vinna på att uttrycka oss enklare så att våra texter blir mer begripliga. Vare sig det handlar om ett avtalsvillkor eller om en inlaga till domstol måste man försäkra sig om att mottagaren förstår vad man menar. För att minska risken för missförstånd finns det därför anledning att inte bara skriva precist, utan också lättförståeligt. Min kollega Isak skrev en krönika här för några månader sedan där han uppmanade både klienter och juridiska ombud att förklara saker för sin mottagare som att den vore en sexåring. Det ligger mycket i det. Och en sexåring vet typiskt sett inte vad ehuru betyder.
I vissa fall är det motiverat att använda ett juridiskt språk. Ord som adekvat kausalitet, culpa och befogenhet är facktermer med en särskild juridisk innebörd. Så även om sådana ord är krångliga kan man genom att använda sig av dem minska risken för missförstånd. Det gäller förstås under förutsättning att den man kommunicerar med behärskar begreppen.
Någon kanske undrar hur brevet till motparten blev? Rätt juridiskt ändå, även om brevet varken innehöll omvänd meningsuppbyggnad eller ord som ehuru. Att ändra sitt sätt att uttrycka sig kräver ansträngning och övning – det är lite som att lära sig ett nytt språk.
Anna Englund
Biträdande jurist
AG Advokatbyrå
