Nu är hösten här och det börjar redan kännas lite kyligare på morgnarna på väg in till jobbet. Jag kan i ärlighetens namn säga att jag dock knappt hunnit märka av övergången från sommarens varma vindar till höstens kyla då jag nu under september mestadels har spenderat min tid inför skiljenämnd i ett konferensrum. Nu när jag äntligen har blivit utsläppt från det där konferensrummet så kan jag förutom höstkylan konstatera att det är viss skillnad att tvista inför skiljenämnd jämfört med domstol. Ur klientperspektivet så kan jag inte låta bli att fundera över vad som egentligen är bäst för klienten; domstols- eller skiljeförfarande?
Enligt AB 04 och ABT 06 styr som huvudregel tvistebeloppet frågan om det blir domstol eller skiljeförfarande. I vissa fall har parterna även särskilt avtalat om det ena eller det andra förfarandet.
Om det av någon anledning blir domstol brukar det oftast börja med att jag förklarar för min klient att ni kanske kommer få vänta på era pengar i bästa fall i ett år, men det kan också ta två till tre år, och när jag klargör att detta är tiden som det tar för tingsrätten att avgöra målet, och att det för hovrätten (om någon klagar på domen) tar åtminstone ett år till. Ja, det är inget roligt besked att lämna, i vart fall inte till den klient som kanske är beroende av pengarna för att få företaget att gå runt.
Som regel brukar det gå fortare att få tvisten prövad i skiljeförfarande trots att tvisterna kan vara ungefär lika stora i omfattning. Ett av skälen till det är att en domare i domstol har flera andra mål att pröva, medan ledamöterna i skiljenämnden som regel inte har det. Det finns självfallet skiljemän som arbetar med skiljeförfarande på professionell basis, och ibland sitter även domare med som ordförande i nämnder. För dessa stämmer alltså inte det nyssnämnda, men tidplanen i skiljeförfarande sätts ofta utifrån parternas göromål, och inte utifrån hur pass många andra uppdrag som skiljemännen har. I domstol är det domstolens kalender som styr handläggningstakten och när målen kan sättas ut till huvudförhandling.
Inte nog med att handläggningstiden kan bli längre i domstol än i skiljeförfarande så finns det även andra skillnader. För klienten får jag som ombud också förklara att domare i domstol i regel inte har någon specialistkompetens vad gäller entreprenadjuridik, vilket gör att domstolen inte riktigt förstår det här med ”bygg” och/eller juridiken kring det. I skiljenämnd får respektive part möjlighet att utse varsin ledamot och dessa båda utser sedan en ordförande (under förutsättning att det rör sig om ett förfarande enligt skiljemannalagen, och om parterna har enats om att det ska vara tre skiljemän). I ett skiljeförfarande kan parterna alltså själva styra över vilken kompetens som ledamöterna i förfarandet har. Sådan möjlighet saknas helt i domstol.
Oavsett om tvisten ska slitas av domstol eller av en skiljenämnd så slutar tvisten som regel med att någon part förlorar målet. Det blir sällan oavgjort i tvistesammanhang även om det i och för sig ibland händer att vardera part får stå sin rättegångskostnad. Sådant utfall kan väl i det närmaste liknas med att det har spelats oavgjort, om paralleller nu ska dras till sportvärlden. Alldeles oaktat frågan om domens riktighet, det är sällan som förlorande part anser domen vara rättvis, är det inte särskilt roligt för det företag som lagt ned tid och pengar under kanske flera års tid att få veta att man har förlorat målet. Det som förlorande part får sätta sitt hopp till, om tvisten ligger i domstol, är att hovrätten (i det fall prövningstillstånd beviljas) gör en annan bedömning, men det kan som sagt också ta tid. Om det inte går vägen i hovrätten så tar det ofta slut här eftersom möjligheten att få målet ”omprövat” av Högsta domstolen är sällsynt då Högsta domstolen är restriktiv med vilka mål som tas upp till prövning.
I jämförelse med domstolsförfarandet kan en skiljedom som regel inte överklagas, utan den som förlorar tvisten får vackert bita i det sura äpplet. Möjligheten att klandra en skiljedom är nämligen ytterst begränsade.
Vad vill jag då få fram med ovanstående? Vad är bäst? Jag får tyvärr ge det svar som vi jurister ofta levererar, det beror på. Ett skiljeförfarande som i och för sig oftast går fortare och vars nämnd ofta består av branschkunnigt folk kan bli mycket dyrare än vad domstol behöver bli eftersom förlorande part som huvudregel får ersätta kostnaderna för skiljeförfarandet, inbegripet skiljemännens arvoden. I domstol så får t.ex. domarna lön av staten alldeles oavsett vem av parterna som vinner.
Ibland så kanske det heller inte finns någon vits med att tvisten går till ett snabbt avgörande. Det kan ju vara en taktik och en strategi i sig för vissa företag att tempot dras ned, och då kan domstol särskilt i Stockholmsregionen vara att föredra. Ibland kan det även vara bra att domstolen inte är lika bevandrad i entreprenadjuridikens värld eftersom domarna kanske inte har en massa förutbestämda uppfattningar såsom partsutsedda skiljemän ibland har.
Det råd som jag vill skicka med till er läsare är att redan i avtalsskedet fundera över i vilket forum ni vill tvista. Jag har full förståelse för att det sista man vill tänka på är tvist när man rott en affär i land, men det kan bli en dyrköpt läxa om ”fel” förfarande väljs.
