Idag har Högsta domstolen meddelat sin andra dom i målet mellan ett antal husägare och Myresjöhus beträffande enstegstätade fasader.
Högsta domstolen meddelade tidigare i år en första dom i målet, då man fann att det i sig innebar ett fel i entreprenaden att använda enstegstätade fasader.
I den nu meddelade domen prövade Högsta domstolen bl.a. frågan om detta fel kunde anses bero på vårdslöshet från Myresjöhus sida. Detta var en förutsättning för att Myresjöhus skulle anses ansvarig för felet, eftersom felet hade reklamerats efter garantitidens utgång.
Tre av de fem domare, dvs. majoriteten, som dömde i Högsta domstolen kom fram till att det fick anses vara vårdslöst av Myresjöhus att bygga med enstegstätade fasader. Domarna konstaterar att inget talar för att Myresjöhus var medvetet om riskerna med konstruktionen när husen uppfördes och att det vid den tiden dessutom var förenligt med branschpraxis att använda enstegstätade fasader. Konstruktionen stred inte heller mot några byggnormer.
Högsta domstolen framhåller dock att det var fråga om inflyttningsklara småhus för konsumenters räkning och menar att det inte var tillräckligt för Myresjöhus ”att förlita sig på vad andra gjorde” och följa branschpraxis. Myresjöhus borde istället självt ha vidtagit lämpliga undersökningar och kontroller för att säkerställa att det var en lämplig väggkonstruktion.
Högsta domstolen konstaterar att det inte ens är säkert att Myresjöhus skulle ha kunnat upptäcka problematiken med fasadkonstruktionen om fördjupande undersökningar hade gjorts, men menar denna osäkerhet ska belasta Myresjöhus eftersom man inte hade gjort någon utredningsåtgärd alls. Högsta domstolen kommer därför fram till att Myresjöhus handlat vårdslöst genom att uppföra enstegstätade fasader, trots att det under denna tid var förenligt med gällande branschpraxis och inte känt som en riskkonstruktion. Eftersom mojoriteten av domarna ansåg detta blev detta Högsta domstolens domslut.
Enligt min mening är domen oväntat sträng mot Myresjöhus och jag tycker att domen är felaktig. Det spelar dock förstås ingen roll vad jag anser eftersom Högsta domstolens domar har så kallad prejudicerande effekt och det som Högsta domstolen nu bestämt måste följas av alla efterkommande domar i likvärdiga fall.
Jag delar istället den bedömning som görs av de två domare i Högsta domstolen som inte tyckte att det förelåg vårdslöshet, eftersom man inte tyckte det var rimligt att en entreprenör vid användande av en etablerad byggmetod ska göra särskilda undersökningar av metodens lämplighet, vilket i så fall med stora kostnader som följd måste göras av varje entreprenör som vill använda metoden. Man kan förstås, inte minst för den som inte är jurist, reflektera över hur nära det var att domen hade blivit den motsatta och hur det hade gått om någon eller några andra av Hösta domstolens domare som hade dömt i målet.
Jag tycker som sagt att Högsta domstolens dom är alltför sträng mot entreprenören och det är svårt att överblicka i vilken omfattning denna typ av ansvar för etablerade byggmetoder som senare visat sig vara olämpliga kan komma att sträcka sig även utanför konsumentförhållanden. Domen kan definitivt kunna komma få stor betydelse för de juridiska spelreglerna i byggbranschen avseende felansvaret för av entreprenören valda konstruktioner. Detta är för övrigt den andra domen på kort tid där Högsta domstolen dömt till nackdel för entreprenörskollektivet just avseende felansvaret i entreprenader. I en annan färsk dom konstaterade nämligen Högsta domstolen att felregleringen i AB och ABT (alltså utanför konsumentförhållanden) normalt ger beställaren rätt till ersättning för en beräknad felavhjälpandekostnad, trots att beställaren de facto inte avhjälpt felet i fråga.
JOHAN ROSÉN
Advokat
Andersson Gustavsson advokatbyrå
